Onsdag 13 december 2017

Är det så klokt att överge alliansfriheten?

Under det kalla kriget kunde Sverige föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” var en säkerhetspolitisk doktrin som vi år efter år konstaterade ”tjänade oss väl”.

Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll kombattanterna isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att ingen kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån. Bägge sidor såg fördelar i detta och respekterade det. Samtidigt insåg alla att om t ex Sovjetunionen skulle försöka ta kontroll över en del av Sverige eller Finland så skulle en motattack från NATO bli oundviklig.

Också globalt höll sig Sverige utanför stormaktskampen. Vi hade en självständig röst, som kunde kritisera bägge sidor, stå upp för avspänning, fred och nedrustning och spela en medlande roll i många internationella konflikter.

Nu är situationen dramatiskt förändrad. Försvarsövningen Aurora innebar att amerikanska och andra Nato-länders trupper övade för första gången någonsin på svenskt territorium. På andra sidan östersjön genomförde samtidigt Ryssland en ännu större övning. Sverige har blivit en spelplan för stormaktskonfrontation.

Numera stödjer Sverige också USA:s krigföring i Mellanöstern, i Afghanistan och mot IS, för att framstå som en lojal allierad. Det är osannolikt att Sverige annars skulle ha ställt sig bakom den strategi med massivt våld mot stora befolkningscentra, som nu leder till fasansfulla humanitära katastrofer och snarast ökar terrorismen och kaoset.

Nu kräver USA också att Sverige skall överge sitt motstånd mot kärnvapen och avstå från att underteckna en nyligen framförhandlad FN-resolution. Detta i ett läge då vi kan stå inför en ny våg av kärnvapenspridning och upprustning, som en följd av Trumps upptrappade konflikter med Nordkorea och Iran. FN-resolutionen är en viktig markering. Men nu tvekar Sverige.

Nu törs vi inte längre föra en lika oberoende utrikespolitik som förr. Frågan är om hotet från dagens Ryssland så mycket större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då var Sovjets och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med NATO:s.  Idag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter nio gånger högre. Och Ryssland har inte råd att rusta mycket mer.  Putin för en aggressivt revanschistisk politik, främst av inrikespolitiska skäl. Men han vet att en militär konfrontation med NATO vore slutet för honom, 0ch håller sig inom deta gamla Sovjetunionens gränser

Att, som Sverige nu gör stå utanför Nato, men ändå göra sig helt beroende av dess beskydd, verkar vara sämsta möjliga alternativ, eftersom vi tydligen hela tiden måste demonstrera vår lojalitet. Då ger faktiskt ett medlemskap med tydliga ömsesidiga åtaganden, en större handlingsfrihet.

Men vi bör inte ta ett sådant steg utan en ingående diskussion om vi inte skulle kunna återgå till en oberoende politik liknande den som tjänade oss så väl under det kalla kriget. Fast då behöver vi förstås ett ”för våra förhållanden starkt försvar”.

Pär Granstedt
tidigare riksdagsledamot för Centerpartiet

  • vastaspojken

    Pär Granstedts analys är intressant. Det blir allt tydligare att vi ställs inför två alternativ i en fråga om hotet mot vår överlevnad. Ska vi fortsätta att som Pär G.påpekar ”stödja USA:s krigföring i Mellanöstern, Afghanistan och mot IS för att framstå som en lojal allierad?” Nu kräver USA dessutom att vi lojalt med världens starkaste militärallians avstår från att underteckna FN-resolutionen mot kärnvapen! Den röstades fram av 122 medlemsstater! Frågan blir då: Ska vi ställa upp i kampen mot kärnvapnen som hotar hela vår existens, eller fortsätta med upprustning och militarism? Frågan har fått ökad aktualitet iom Fredspriset i veckan. Inför valet 2018 bör politikerna ställas till svars i ärendet. Hittills har Alliansen uppvisat enighet. Wallström ska stoppas från att underteckna resolutionen! Skrämmande!