Onsdag 13 december 2017

Mordhotade barn skickas till Pakistan

Åk hem till Pakistan och begär beskydd av polisen! Ni kunde ju överleva där perioden 2003-2014, så det skall nog gå bra nu också.

Det är beskedet  från Migrationsdomstolen i Göteborg till ett asylsökande par i Floby med tre barn, 20, 13 och sju år gamla.

Migrationsverkets avslag på deras asylansökan grundade sig främst på att verket inte ansåg att de dokumenterat sin berättelse tillräckligt väl. Därför hade de till överklagandet bifogat grundligt med tidningsklipp, översatta intyg om polisanmälningar m m samt referenser till utredningar och tidningsartiklar som belyser läget i landet när det gäller hedersrelaterat våld.

– Det finns ingen som helst rättsäkerhet i Pakistan, säger Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala Universitet, i svenska medier ofta anlitad som pakistankännare och kommentator.

1996:

Asia och Abdul Farooq gifte sig 1996 mot familjernas vilja. Redan när Asia berättade hemma om sitt val utsattes hon för starka påtryckningar, direkt våld och dödshot om hon inte fogade sig. Hon kontaktade en människorättsorganisation som i sällskap med polis upplyste familjen om att Asia hade rätt att själv välja make – både enligt pakistansk lag och enligt islam.

Detta upprörde Asias mor och farbror. I besökarnas närvaro hotade de åter att döda henne. Asia bad polisen eskortera henne därifrån till skyddat boende. Paret fick också polisens hjälp så att deras äktenskap kunde registreras hos domstol.

Asias familj hävdade att mesalliansen hade vanärat den välbärgade och inflytelserika klanen Butt så till den grad att de var tvungna att flytta från staden. Farbrodern bodde dock kvar.

Först försökte paret bo hos Abduls familj, men det blev efter ett tag ohållbart då också de var emot äktenskapet och försökte få honom att skilja sig. Mannen fruktade också för sitt liv, rädd att hustruns familj skulle göra allvar av sina hot.

Historien uppmärksammades av den lokala pressen, Asia blev intervjuad i TV.

Fyra månader efter giftermålet blev Abdul misshandlad i en attack initierad av Asias farbror. Männen slog honom så illa att han än i dag, 21 år senare, har svårt att gå. På sjukhuset fick Abdul ta emot flera hot från Asias familj varför paret började en nomadiserande tillvaro. Under korta perioder bodde de hos Abduls syskon, ständigt på flykt.

 2001-2003:

2001 avled Asias farbror. Paret hoppades då att saker skulle förändras. 2003 flyttade de tillbaka till hemstaden, Abdul startade företag och de köpte hus. Rädslan var inte borta men de kunde leva relativt lugnt.

2014:

Våren 2014 hotade Asias bror paret igen, anklagade dem för att ha orsakat farbrorns förtida död: ”Vi har inte glömt. Du har vanärat oss och vi kommer att döda dig, din make och dina barn.”

En kusin, farbroderns son, som nu blivit gammal nog att ta på sig ansvaret att återupprätta familjens heder, hotade också att döda dem. Paret misstänker att han är medlem av en militant islamistisk organisation. Kusinen började röra sig i parets bostadsområde och en gång när grannarna frågade vad han gjorde där blev det bråk; han drog pistol och började skjuta, försökte döda en man men missade.

Hösten 2014 försökte tre män i bil kidnappa parets son. Han såg dock att en var beväpnad och lyckades med hjälp av sina klasskamrater ta sig hem oskadd.

Asia och Abdul tog barnen ur skolan och flydde till en vän i Rawalpindi, hela tiden rädda att deras nya gömställe skulle avslöjas. Asia blev allvarligt sjuk av skräcken. Då situationen verkade hopplös föreslog vännen att de skulle fly utomlands till en trygg plats där Abdul skulle kunna arbeta och barnen gå i skolan.

Januari 2015:

Den andra januari söker Asia och de tre barnen asyl i Sverige. Abdul reser till hemstaden Jhelem för att avsluta deras liv där och komma efter. På kvällen den 10 knackar någon på dörren. När han öppnar blir dörren och flera fönster beskjutna med sammanlagt sju skott – dock utan att han träffas. Polis och grannar är snabbt på plats men skytten hinner undan.

Den 26 ansöker också Abdul om asyl i Sverige.

Under hela konflikten har Abdul anmält alla hot och överfall. När han begärt beskydd har polisen bara ryckt på axlarna; makarna får skylla sig själva som gift sig utan familjernas godkännande. Polisen har ju inte resurser att vara livvakter åt en hel familj.

Den första misshandeln, då Abduls ben förstördes, avskrevs av polisen som en mc-olycka; paret misstänker att det var resultat av Butt-klanens påtryckningar.

2017:  

I sitt överklagande till migrationsdomstolen i Göteborg har allt ovan åberopats med en rad dokument som styrker att de verkligen har en väl grundad orsak att frukta för sina liv om de återvänder till Pakistan. Särskilt betonar de polismyndighetens bristande vilja att skydda dem.

Den konvention om asylrätt som Sverige har skrivit under ålägger oss att skydda dem som kommer till vårt land med väl grundad orsak att frukta för sina liv. Det är alltså ett överordnat regelverk som ställer krav på oss.

I brottmål har åklagaren bevisbördan. I asylärenden är det tvärtom; den som begär uppehållstillstånd skall bevisa att hen har behov av skydd. Det är kanske inte alltid enkelt för den som bränt sina broar. Abdul har via sin pappa fått fram kopior på engelska av polisanmälningarna, men att polisen också skulle intyga hur korrupt och maktlös mot hederskulturen myndigheten är skall man nog inte vänta sig.

Det är alltså lämpligt med rimlig generositet i bedömningen.

I Migrationsdomstolens beslut om avslag åberopas svenska lagparagrafer kring flyktingbegreppet och att det inte är angrepps- eller inbördeskrig i Pakistan. Det familjen anfört om sin utsatthet räknas liksom inte. Migrationsdomstolen för inget ingående resonemang om det som är själva knäckfrågan för familjen: rädslan för att bli mördade, inget om sammanhang och rimlighet, bara slutsatsen att lagen inte kan definiera dem som flyktingar.

I slutet av 90-talet bevakade jag som Göteborgs-Postens reporter dramatiken kring de tio kurdiska barnen Demir, som kyrkan i Ucklum tog under sitt beskydd. Dåvarande Invandrarverket hade nämligen bestämt sig för att föräldrarna gått under jorden i Tyskland där de bott i tio år: ”Om vi skickar tillbaka barnen dit så kommer föräldrarna nog fram”, var tanken.

Så efter ett tips till tidningen stod vi där en arla morgon på flyktingförläggningen i Svenshögen med kamera och anteckningsblock. Polisen vågade inte verkställa hämtningen, det hade blivit alldeles för svarta rubriker och otäcka bilder i tidningen. Så de tog med sig läkaren och hans bedövningssprutor, bårarna med remmar att spänna fast barnen i samt minibussen och drog sig tillbaka. Flyget avbokades.

De svenska rättsvårdande myndigheterna kunde tillåta sig sådant, om det skedde dolt. Att Sverige redan då skrivit på barnkonventionen som ålägger alla svenska myndigheter att vid varje beslut sätta barnens bästa främst hörde liksom inte dit.

Kyrkoherde Nordblom i Ucklum hämtade barnen strax efteråt. De fick sova på orgelläktaren. Opinionen växte. Fallet blev följetong i över ett år i press, radio och TV. Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Röda korset, kyrkor, politiker från samtliga partier utom moderaterna, och författaren Astrid Lindgren sällade sig till den växande kören av protesterande. Familjen Demir fick till slut stanna. Föräldrar och storasyster kom fram ur sina gömställen i södra Sverige.

Den gången slapp vi skämmas.

Nu är vi där igen. Familjen Parooq, Abdul och Aisa och tre barn, har sökt vårt beskydd och med dokument och skador visat att de verkligen har anledning att frukta för sina liv. De är alla mordhotade i sitt hemland – barnen Abdullah 20, Haleema 13, och Ajwa sju år också. Ändå vill migrationsverk och -domstol skicka dem tillbaka till hederskulturens Pakistan.

Så kan vi inte ha det! Hur fel det skulle vara blir uppenbart för var och en som söker på nätet efter hedersmord+pakistan.

Björn Hansson
tidigare journalist på Göteborgs-Posten,

sedan 2011 pensionerad efter 38 års tjänst.