Tisdag 22 maj 2018

Tystnadskultur inom psykiatrin?

Att tystnadskulturen kring trakasserier och övergrepp mot kvinnor manifesterad genom ”metoo”-rörelsen uppmärksammades och förhoppningsvis bröts var en god sak. Trakasserier och övergrepp mot kvinnor hör endast hemma i ett ociviliserat och odemokratiskt samhälle.

Frågan är om det finns exempel på tystnadskultur även inom andra områden vilka borde belysas? Vår vård och våra läkemedelsbolag gör mycket gott för oss medborgare men det finns sidor som sällan tillåts att tas upp; läkemedelsbolagens direkta och indirekta inflytande över vårdetablissemanget, vilket bland annat innebär att man inte får vara alltför öppen om mediciners biverkningar och skador eller påtala den skyhöga förskrivningen av psykofarmaka. Ett annat exempel är de upprepade underlåtelserna att rapportera biverkningar av t ex adhd-mediciner (utan varken åtgärd och påföljd) och mer därtill. Dessa företeelser är kända men tas knappast upp för vidare spridning.

Riksdagsledamoten Margareta Larsson (partilös) tog i en interpellationsdebatt i Riksdagen 30 januari upp frågan om den stora förskrivningen av psykiatriska läkemedel och den psykiatriska vårdens effektivitet. Hon ifrågasatte om det finns politisk vilja att stävja förskrivningen av psykiatriska läkemedel i Sverige. Hon ifrågasatte även om de miljardbelopp som årligen går till psykiatrin verkligen gör nytta. Får man säga eller fråga så? Min fråga anser jag vara berättigad, för enligt vad som tidigare har gällt som huvudfåra inom media är svaret; högst tveksamt.

För de som år efter år har följt bekanta eller vänner som varit i kontakt med psykiatrin, de som har mycket god insyn och utan egen-intressen eller har detaljstuderat verksamheten var Larssons frågor helt på sin plats och mycket välgörande med en önskan om ett allmänt uppvaknande både hos media och allmänhet.
Vems ärenden går man om man förespråkar en fortsatt tystnad?

L Andersson

  • Detta är ett debattinlägg. Det betyder att en läsare skickat in texten för publicering. Innehållet är skribentens egen uppfattning.