Söndag 19 november 2017

Förbjud kärnvapen

Sverige, och övriga Norden, har en lång och stolt tradition av att globalt verka för nedrustning och fred.

Inte sällan är det svenska, norska och finska medlare som kallas in när inbördeskrig och krig föröder länder runt om på vårt jordklot. När FN kallar för fredsinsatser, har vi alltid tillhört de länder som försökt ta vårt ansvar.

Tillsammans med många andra länder har Sverige i över 50 år bekämpat kärnvapenspridning och kapprustning.

Visst det är en orolig tid vi lever i. Vi möter dagligen bilder och rapporter om de förödande krigen i Mellersta Östern, vapenskrammel på Koreahalvön, flera inbördeskrig i Afrika och en aggressiv nationalistisk regim i Ryssland.

Men vi får samtidigt inte glömma bort att de senaste åren är ett trendbrott mot en annan bredare trend under längre tid. Den bredare trenden handlar faktiskt om färre konflikter och färre krig. Förhoppningen för många är att just den trenden kommer vara den trend som, över tid, kommer dominera och att krigen åter kommer minska.

Krig löser egentligen inga konflikter. Det finns inte heller någon naturlag som säger att om alla länder skulle öka sina rustningskostnader till 2-3 procent av sin bruttonationalprodukt, så skulle världen bli fredligare. Det är antagligen precis tvärtom.

Upprustning i ett land, leder självklart till upprustning i ett annat. Det blir en självgående rustningsspiral där egentligen bara globala vapenproducenter går vinnande ur detta. I dessa bolag finns självklart ett egenintresse att argumentera för ökade militäranslag i världens alla länder.

Just nu pressar också följdriktigt USA:s republikanska regim sina NATO-bröder att de måste öka sina militära anslag. Dessa måste fördubblas, ryter president Donald Trump.

Men det är i oroliga tider som det behövs kraftfulla internationella ledare som förmår att driva en agenda för fred och nedrustning. Ledare som bärs av övertygelsen av att diplomati och kontakter länder emellan, är det som i längden gör världen till en säkrare plats.

Det är just nu som kravet på att förbjuda alla kärnvapen borde intensifieras.

Just nu varnas för ökade kärnvapenarsenaler i Ryssland. Framför allt handlar det om taktiska kärnvapen, sådana som kan skjutas iväg på kortare avstånd på slagfältet. Nyligen kom en rapport från  Totalförsvarets forskningsinstitut FOI som konstaterade att ”Kärnvapen får en ökad säkerhetspolitisk roll i Europa i framtiden. Ryktet om kärnvapnens snara borttynande har visat sig vara överdrivet”.

Vilka slutsatser kan dras av detta?

Det finns säkert en del som är beredda att skriva under på att det tryggaste skulle vara att alla har kärnvapen. Eller att man lierar sig med länder och försvarsallianser som har tillgång till kärnvapen. Som till exempel NATO.

Den andra slutsatsen är att det är just nu som det behövs starka medborgerliga krafter som åter tar upp kampen för en verklig kärnvapenavveckling.  Precis som skedde under ”kalla krigets” dagar. I detta har Sverige som nation en viktig roll att spela.