Tisdag 19 juni 2018

Gruvor och kommuner

Gruvor och mineralbrytning har i alla tider varit en viktig fråga för centralmakten. Sveriges krigarkungar har genom historien haft ett fast grepp om just denna näring.

Kontroll över stål och kol är avgörande för all militär verksamhet. Men också för den civila. Gruvnäringen är en av Sveriges viktigaste exportnäringar. Ett grundfundament för ekonomin i samhället.

Det är minerallagen som styr var gruvor får brytas i Sverige, och av vem. För detta finns en särskild myndighet; Bergsstaten med bas i Luleå. Faktiskt en av Sveriges allra äldsta statliga verksamheter, grundad redan 1637 av statsmannen Axel Oxenstierna.

Egentligen tillhör Bergsstaten Sveriges geologiska undersökning (SGU), men har som särskilt beslutsorgan en oberoende ställning i sin myndighetsutövning.

Bergsstaten handlägger alla ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral. Den leds av bergmästaren som beslutar i frågor enligt minerallagen. Dagens bergmästare heter Åsa Persson.

I Skaraborg finns inga gruvor.  Den närmaste är Zinkgruvan utanför Askersund, som på sätt och vis påverkar Skaraborg, då zinken som bryts skeppas ut från Otterbäckens hamn i Gullspång.

Däremot har Skaraborg och Västergötland sedan 1970-talet varit synonymt med hårda strider om gruvbrytning. När statliga LKAB ville bryta uran vid Västgötabergen reste sig skaraborgarna och protesterade. De planerade dagbrotten skulle bli gigantiska och de berörda kommunerna sa blankt nej till denna brytning.

Det kan tyckas vara en självklarhet. Men att Skövde och Falköping kunde stoppa de enormt starka ekonomiska intressen som ville starta storskalig brytning av uran för världens kärnkrafts- och kärnvapensindustri, har sin grund i att för just brytning av uran, så gäller ett kommunalt veto. Visserligen kan kommunerna inte stoppa prospektering efter uran, men för brytningen har kommunerna ett oinskränkt veto. Just nu behandlar riksdagen frågan om ett totalförbud mot brytning av uran ska införas i Sverige.

När frågan om en eventuell brytning av kobolt vid sjön Unden i norra Skaraborg nu aktualiseras, så kan man tycka att det vore en självklarhet att kommunernas uppfattning skulle spela någon roll. Men icke så.

De enda sakägare som finns för att ge tillstånd för prospektering och senare bearbetningskoncessioner är de berörda fastighetsägarna. Inga andra.

Så även om fem kommuner runt Tiveden överklagat Bergsstatens beslut att ge det australiensiska bolaget European Cobalt Ltd ensamrätt att i tre år leta efter kobolt i socknarna Havsmon, Igelstad och Fräckestad, norr om Undenäs, så har kommunernas uppfattning ingen betydelse. För så säger minerallagen.

Detta är samma problematik som kommunerna runt Västgötabergen mött. Kommunernas uppfattning är av noll och intet värde när förtag vill utvinna mineraler ur alunskiffern.

Detta är demokratiskt oanständigt.

Kommunerna representerar sin befolkning och är därmed legitima företrädare för sina invånarnas intressen i viktiga samhällsfrågor. Det måste även gälla rätten att bokstavligt vända upp och ner på kommunens yta.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    Ledaren finner nuvarande ordning oanständig! Det är bara att hålla med! Minerallagen måste ändras. Den skrevs på 1600-talet. Avsikten var att underlätta för exploatören att komma åt de mineraltillgångar som finns och som vi anser oss behöva! När lagen skrevs var ordet ”miljö” inte ens uppfunnet! Begreppet demokrati fanns inte heller! Lagen är över 300 år gammal, det är hög tid att revidera den. Konsekvenserna av de regler för gruvbrytning vi har idag, där internationella bolag kan bryta malmer för en spottstyver och lämna över kostnaderna för återställningen av miljön till skattebetalarna finns flera ex. på i Norr- och Västerbotten! Ett kanadensiskt gruvbolag var intresserade av uranet i vår alunskiffer. De skrev på sin hemsida att Sverige var världens bästa land att exploatera i! Ännu bättre än Namibia!

  • cesimons

    Den svenska tillståndsprocesser för undersökning, bearbetning och utvinning av mineraler och kolväten kännetecknas av ett jävsliknande förhållande där Sveriges geologiska undersökning (SGU) har ett utökat ansvar för utvecklingen av den svenska gruvindustrin. SGU beslutar dessutom om mineralfyndigheter som är av riksintresse enligt 2 kap. 7 § andra stycket lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Bestämmelsen ingår numera i 3 kap. 7 § andra stycket miljöbalken. Slutligen ansvarar SGU som chefsmyndighet ytterst för Bergsstatens tillståndsärenden avseende prospektering, undersökning och utvinning av mineraler samt kolväten.

    Bergsstaten (inkluderande Bergmästaren) är alltså ett beslutsorgan inom myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU) som även ska kunna avslå tillståndsansökan för mineralfyndigheter, som samma myndighet (SGU) beslutat om, att vara av riksintresse.

    MVH,
    Claes-Erik Simonsbacka

  • cesimons

    I den svenska tillståndsprocesser för undersökning, bearbetning och utvinning av mineraler och kolväten skall Länsstyrelserna t.ex. verka för ett effektivt regionalt genomförande av nationella strategin för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning. Samtidigt skall länsstyrelserna t.ex. handlägga och besluta om tillstånd för miljöfarliga verksamheter som vid ett avslag inte gynnar regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning.

    Erfarenheten har visat att svenska tillståndsprocesser för undersökningstillstånd, bearbetningskoncession och tillstånd för gruvverksamhet enligt miljöbalken är snabb och enkel bland annat pga. att gruvtekniskt okunniga miljömyndigheter i det närmaste är en passiv part. Denna slutsats drar undertecknad efter att ha studerat många svenska tillståndsprocesser, utfärdade gruvtillstånd och relevanta domar, skulle utifrån detta även vilja påstå att det finns ett lojalitetsförhållande mellan exploatören/verksamhetsutövaren och våra myndigheter. Detta har inneburit att ingen ”gruvmiljöbov” dömts på grund av att villkoren i tillstånden är för otydligt utformade där svenska tillståndsgivande myndigheter t.ex. fastställer villkor i allmänna ordalag och icke preciserade instrumenttekniskt mätbara ”riktvärden” i stället för att fastställa legalt förpliktigade instrumenttekniskt mätbara ”gränsvärden”.

    MVH
    Claes-Erik Simonsbacka

  • cesimons

    Verksamhetsutövarens redogörelse av det medborgerliga deltagandet är oftast missvisande. Verkligheten visar att det medborgerliga deltagandet omgärdas av många komplikationer som i själva verket försvårar en genuin folklig förankring av verksamhetsutövarens planer. Av granskningen framgår klart att det formella beslutsfattandet föregicks av förankringsprocesser som i väsentliga delar kännetecknas av strategiskt handlande i stället för kommunikativt handlande. Verksamhetsutövaren valde medel som bedömdes lämpliga för att uppnå önskade målsättningar. Motstående intressen erbjöds antingen in till någon form av deltagande eller hölls på avstånd. Trots detta bekräftade både verksamhetsutövaren och berörda myndigheter, att kontakterna mellan parterna präglades av samförstånd. Av det skälet utvecklades bland regelansvariga myndigheter en serie förhärskande värderingar, åtgärder och procedurer som verkade till förmån för verksamhetsutövaren på andra aktörers bekostnad. Under planeringsskedet presenteras exempelvis satsningarna för allmänheten som ett fullbordat faktum fram till den tidpunkt då politiska beslut helt enkelt gjorde satsningen oåterkallelig. Löften om inflytande till allmänheten var blott av skenbar karaktär. Granskningens slutsatser ligger i linje med erfarenheterna från planeringsforskningen. Forskningen menar att den svenska samhällsplaneringen knappast motsvarar någon demokratisk idealbild.

    Den så kallade förhandlingsplanering som äger rum innebär att centralt placerade politiker och tjänstemän prioriterar samverkan med kommersiella intressen. Förhandlingsplaneringen sker genom informella överläggningar, som drivs av ett ömsesidigt utbyte av prestationer och motprestationer. De lösningar som aktörerna slutligen fastnar för kan av dessa skäl vara mycket svåra att revidera.

    MVH,
    Claes-Erik simonsbacka