Måndag 20 november 2017

Hotat självstyre

Sverige är ett centralstyrt rike. Så har det varit sedan Gustav Vasas dagar, för att senare förfinas av Axel Oxenstierna under 1600-talets stormaktstid.

En stark nationalstat skulle ha muskler att stå emot främmande makter som hotade rikets gränser. Men också för att kunna kväsa inhemsk opposition och inre fiender. Därför skulle all makt utgå från kungen, överheten och huvudstaden.

I dagens samhälle har detta ersatts av den så kallade subsidiaritetsprincipen, vilket innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå.

Sålunda är svensk grundlag utformad som den är. Enligt den förverkligas det svenska folkstyret genom ett kommunalt självstyre.

Regeringsformens första paragraf lyder: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”

Självstyrelsen innebär att kommuner och regioner är väl skickade att sköta en lång rad samhälleliga frågor. Därför att dessa bör beslutas så nära medborgarna som möjligt. På en nivå där det finns överblick och helhetssyn, och där verksamheten kan anpassas efter lokala förutsättningar. Själva idén är att hålla bort statlig klåfingrighet.

Men detta innebär också att kommuner och regioner självklart väljer olika vägar för att leva upp till egna målsättningar och rikets lagstiftning. Det blir faktiskt därmed olikheter mellan kommunerna, vilket ju är själva poängen med denna ordning.

Det är uppenbart mycket svårt för rikspolitiker att inse att det är så folkstyret är tänkt att fungera. Förslag duggar därför tätt om hur område efter område borde förstatligas. Samhällsproblem ska tydligen lösas genom att en stark centralmakt styr och ställer. Helst så att allt ser likadant ut i hela vårt avlånga land.

De som går längst föreslår att staten ska expandera och styra såväl hälso- och sjukvård som skolan och annan ”välfärdsproduktion”.

Ett instrument för denna centralisering är en alltmer raffinerad detaljstyrning av de kommunala verksamheterna. Så fort ett samhällsproblem uppstår, så vill handlingskraftiga statsråd och riksdagsledamöter lösa detta genom att styra med riktade statsbidrag och nya regelverk.

De ledande politikerna för Sverige kommuner och landsting (SKL) reagerar nu mot detta. Med rätta!

De hävdar att statens detaljstyrning tvärtom leder till en mindre effektiv välfärd i kommuner och regioner. Alla partier i SKL -från höger till vänster- står bakom kravet att staten, istället för denna detaljstyrning, måste ge kommuner och regioner generella, värdesäkrade statsbidrag.

En likvärdig vård, skola och välfärd i Sverige är inte detsamma som att allt också ska göras lika överallt.

Samhället byggs underifrån. Då måste också besluten utgå från detta. Medborgarnas ansvarsutkrävande sker sedan i allmänna val. Precis som på riksplan.

  • vastaspojken

    Per G. har helt rätt i att allt blir inte bättre av en statlig styrning. Men motsatsen gäller också. Det finns exempel på att en gemensam lösning som fungerar bra för alla är bäst. Ekonomer talar om naturliga monopol. Några ex. är Posten, järnvägen och telekommunikation. Televerket startades med uppgiften att se till att alla hushåll i Sverige kunde ha telefon. Idag kan man i städer välja mellan ett otal operatörer, medan en del som bor i glesbygd får kliva upp på hustaket för att kunna ringa. Järnvägens trassel och virrvarret med Posten får vi oss serverat i media varje dag!
    Kan det vara så att ”lagom” överstatlighet är bäst?