Tisdag 12 december 2017

Klokare om strandskydd?

Sverige har en stark lagstiftning för att skydda våra stränder vid hav, insjöar och vattendrag.

Bakom detta finns två viktiga syften. Det ena är att långsiktigt trygga allemansrätten och allas rätt till att nå strandområden. Det andra syftet är att bevara goda livsvillkor för djur- och växtliv, på land och i vatten.

Strandskyddet är enligt huvudregeln området intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd, såväl inåt land som ut i vattnet. Länsstyrelsen kan också utvidga strandskyddsområdet upp till 300 meter från strandlinjen.

Ett problem är att dessa regler tillämpas på samma sätt för kommuner med stor inflyttning och ömtåliga kuststräckor, som för kommuner med utflyttning och många obebyggda stränder vid sjöar och vattendrag.

I glesbygd och många landsbygdsområden kan möjligheten att erbjuda boende vid sjöar vara en helt avgörande förutsättning för att överhuvudtaget locka inflyttning. Och därmed i förlängningen få fler invånare och bättre underlag för samhällelig service.

Det är egentligen inte en konstigare än att om man i detaljplanelagda storstadsområden (typ Hammarby sjöstad) till och med kan bygga över vatten, för att locka inflyttare, så gäller liknande förutsättningar för landsbygden. Men för de senare finns inte en chans att ens närma sig stranden för byggande.

I veckan presenterade Naturvårdsverket sitt förslag till förändrade regler för strandskyddet.

Förslagen överlämnades till regeringen och innebär att kommunerna ska ges bättre möjligheter att peka ut så kallade LIS-områden (LIS = landsbygdsutveckling i strandnära läge). Det är områden där man kan lätta på strandskyddet, för att skapa en utveckling av landsbygden.

Reglerna om LIS kom till 2009 och innebär att kommunerna i sin översiktsplan kan peka ut områden som de bedömer lämpliga för landsbygdsutveckling. Inom LIS-områden gäller lättnader i strandskyddet.

Detta gäller redan idag och många kommuner har redan pekat ut LIS-områden i sina översiktsplaner. Men dagens regler säger att ett LIS-område ska ha en ”begränsad omfattning”. Dessutom ska dessa områden utses i samråd med länsstyrelsen. Något som inte alltid varit helt enkelt. Många kommunpolitiker har gått bet på just detta och menat att länsstyrelserna oftast haft en allt för rigid syn på dessa frågor.

Det Naturvårdsverket nu föreslår regeringen,  är att områdena ska avgränsas utifrån syftet med strandskyddet – vilket leder till att områdena kan bli större, men ändå vara anpassade till de värden som finns på platsen.

Så sent som i februari efterlyste miljö- och jordbruksutskottet i riksdagen att strandskyddsreglerna måste förändras och bli mer flexibla. Utskottet menade att  reglerna fortfarande hindrar kommuner från att skapa attraktiva boendemiljöer på landsbygden. Utskottet skrev därför i sitt tillkännagivande till regeringen att det ska vara möjligt att peka ut fler geografiska områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Något som S, V och MP reserverade sig mot i riksdagen.

Förslaget har, trots detta, välkomnats av bostadsminister Peter Eriksson (MP) som tror att detta förslag innebär att landsbygden kan utvecklas. Det är klokt.

Nu gäller det bara att de nya förslagen, som regeringen framöver lägger på riksdagens bord, blir sådana att flexibiliteten verkligen ökar på svensk landsbygd.

Sverige ska naturligtvis ha ett mycket strikt strandskydd i områden där exploateringstrycket bedöms som högt.

Samtidigt bör beslut om var det kan byggas flyttas närmare medborgarna. Det är rimligt att kommunernas inflytande i dessa frågor ökas, exempelvis genom att i översiktsplaner kunna peka ut LIS-områden.

Kommunerna är, i de allra flesta fallen, fullt kapabla att hantera balansen mellan värdet av orörd natur och värdet av en levande landsbygd.

Framtiden får utvisa om Naturvårdsverkets nya förslag verkligen ger landsbygdskommunerna effektiva instrument för att utveckla sin landsbygd. Ett steg i rätt riktning är det.