Söndag 22 oktober 2017

Nog av dysterkvistar

När Sverige förvandlades från ett fattigland till det välfärdsland som Sverige är idag, bars utvecklingen av framtidshopp.

Själva sinnebilden för detta var ”det svenska folkhemmet”, som statsminister Per Albin Hansson lanserade i ett radiotal 1928.

Det svenska folkhemmet blev ”den svenska modellen”. Ett jämlikt hem för alla, där vanligt folk skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet.

Detta framtidshopp och denna framtidstro bar det politiska samhällsbygget långt efter andra världskriget. Istället för att utgå från all världens elände fokuserades på vägen framåt. Människor gavs hopp och tro på en bättre framtid.

Tyvärr har under de senaste decennierna en annan ton satts av det politiska etablissemanget. I alltför många år har politiska ledare närmast tävlat i att beskriva hur eländigt allting är.

Därför är det intressant och välgörande att notera en förändring i den senaste veckans partiledardebatter.

Det började på centerstämman i Malmö där centerledaren Annie Lööf märkbart la om tonen för sitt politiska budskap.

”Det måste finnas tillförsikt. En framtid. En vibrerande känsla av förväntan på livet, även i utsatta förorter och glest befolkade kommuner” uttryckte hon det i sitt inledningstal på stämman. Inriktningen i denna hennes nya strategi tycks vara att främst lyfta fram möjligheter och lösningar, inte bara beskriva problemen.

Detta anslag har också den nya moderatledaren Ulf Kristersson slagit in på. Han säger sig vilja förändra samtalsklimatet i svensk politik från grunden. Han vill bort från gnäll och tjat – till vuxna seriösa samtal.

Även Stefan Löfven företräder detta synsätt. Tryggt förankrad i sitt partis ideologiska vägval, kan ingen ta ifrån honom att han länge också förespråkat samtal. Dessutom samverkan över parti- och blockgränser.

Motsatsen är att måla allting i mörka färger och bara prata om ”eländes elände”. Som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gör.

I veckans debatter följde han samma gamla tröttsamma mönster; det finns ingen ände på hur katastrofalt dåligt allting är i Sverige. Som Åkesson beskriver det, så rasar vi alla, när som helst, ner i den mörkaste avgrunden när hela vårt system kollapsar. Och Åkessons retoriska poäng är att allt detta svarta elände – det är givetvis alla andras fel. Men sällan eller aldrig hör man Jimmie Åkesson beskriva det goda framtida samhälle som han vill bygga.

Man ska självfallet inte förminska de utmaningar och problem samhället har att hantera. Men politikens främsta uppgift är faktiskt att peka på lösningar och visa färdvägar för att bygga ett bättre samhälle.

I den meningen är det befriande att politiker som Lööf, Kristersson och Löfven så tydligt markerar en annan retorisk linje. Förhoppningen är att ur detta ska följa konstruktiva samtal. Självklart också debatter, för att förtydliga partiernas olika vägval för framtiden.

Svensk politik mår bra av politiker som ser möjligheter. Och som inte räds gemensamma lösningar och ansvarstagande, när det behövs.