Tisdag 12 december 2017

Öppen, solidarisk folkkyrka

Nästan en miljon medlemmar i Svenska kyrkan gick förra söndagen till valurnorna för att de ville påverka sin kyrka.

Det är betydligt fler som röstade i år, jämfört med kyrkovalet för fyra år sedan. 2013 var valdeltagandet inte ens 13 procent. 2017 passerade det 18 procent. Sådana nivåer får man gå tillbaka till 1950-talet för att hitta.

Samtidigt bör det konstateras att över 80 procent av medlemmarna valde att inte rösta. Det skulle kunna tolkas som ett fullständigt ointresse för demokratiska val. Men så är det inte. Enligt den undersökning som Kyrkans Tidning nyligen gjort så säger 72 procent av kyrkans medlemmar att det är viktigt att värna demokratiska rättigheter. 31 procent uppger att de själva också vill vara med och påverka den kyrka de är medlemmar i.

Sammantaget måste det för kyrkan vara ett strålande resultat att öka röstandelen med 50 procent. I vilken annan organisation som helst så skulle man vara tacksamma och se positiva möjligheter i detta engagemang.

Istället är det tyvärr så att en rad kyrkodebattörer nu istället ondgör sig över valet och vill ändra valsystem. Företrädare i, så kallat, oberoende nomineringsgrupper kritiserar att medlemmar i politiska partier engagerar sig i valet till kyrkan.

Ledarskribenten i flera högertidningar (SNB) menar exempelvis att valet gett en ”bitter eftersmak” eftersom ”många valde nomineringsgrupp av anledningar som inte nödvändigtvis har med kyrkans verksamhet att göra”.

Då ger Svenska kyrkans kyrkomötes nuvarande ordförande en betydligt klokare analys av vad som nu skett. Hon heter Karin Perers och bor i Avesta kommun.

Av hennes analys framgår att valet baserades på tre strömningar i Svenska kyrkan:

o Den första strömningen är de som förfäktar en mer bekännande kyrka, där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig

o Den andra strömningen vill betona det ”svenska” i kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka.

o Den tredje strömningen är de som vill fortsätta utveckla en solidarisk och öppen folkkyrka.

Nomineringsgrupperna kan oftast sorteras in bakom någon av dessa strömningar.  För en mer nationalistisk kyrkan kämpade framför allt nomineringsgruppen Sverigedemokraterna. De gick fram i valet, men är även fortsättningsvis, tack och lov, en klar minoritet.

Valets stora segrare var de som står för den tredje linjen; en öppen solidarisk folkkyrka. För denna linje agerade engagerade kyrkomedlemmar hos såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet.

Att förringa och förklena detta engagemang är ovärdigt kyrkan.  Det är, med förlov sagt, att ”se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget”.

Svenska kyrkans medlemmar har tydligt sagt att man inte vill se någon elitistiskt sluten bekännelsekyrka. De vill inte heller ha en introvert nationalistisk kyrka.

Medlemmarna vill fortsätta ha en öppen folkkyrka. En solidarisk kyrka som är engagerad i det samhälle vi bor i.

Svenska kyrkan är att gratulera. Både till detta vägval och till det växande engagemanget.