Tisdag 22 maj 2018

Vill politiken decentralisering?

År 2014 blev antalet skaraborgare fler än 260 000.  I december 2017 passerades också 265 000. Det fattas 50 personer till 266 000.

Hela Sverige hade 2017 drygt 10,1 miljoner folkbokförda personer i landet. Den totala ökningen sedan föregående årsskifte var 125 089 personer.

Det blir allt tydligare koncentrationen till de större tätorterna fortsätter. Visserligen ökar 226 av landets 290 kommuner sin befolkning. Men de stora ökningarna ligger i storstadsregionerna.

Sålunda hamnade 14 142 personer av Sveriges totala ökning (125 089) i Stockholm stad. Göteborg ökade med 7 399, Malmö ökade med 5 139 och Uppsala med 5 355. Där finns 32 035 av ökningen, eller en fjärdedel av landets totala befolkningsökning.

För Skaraborgs del var ökningen 1 608, varav hälften (+ 842) skedde i Skövde.

Det finns ingen naturlag för mer av centralisering och koncentration. Det är istället starka ekonomiska och politiska särintressen som medvetet styr resurserna till storstadsområdena.

Samtidigt som befolkningen klumpas ihop i storstäderna, med allt mer av segregation, köer och dyra lösningar för att skaka fram bostäder och samhällsservice, så töms landsorten på resurser och utvecklingsmöjligheter.

Det handlar inte om Sverige klyvs. Verkligheten är att Sverige sedan länge, de facto, klyvs. Och Sverige klyvs i flera avseenden. Klyftorna mellan människor växer socialt och ekonomiskt. Och klyftorna mellan regioner och landsdelar växer.

Tillväxt skapas dock runt om i hela Sverige. Sveriges ekonomi och lejonparten av Sveriges export grundas på resurser och industrier som finns utanför storstäderna.

Hela Sverige ska utvecklas. Det innebär med nödvändighet att politiken tydligt och aktivt måste motverka fortsatt centralisering. Målet är att åstadkomma såväl jämlikhet som trygghet i ett decentraliserat samhälle. Det fordrar politisk handlingskraft.

Stockholm tar 11 procent av Sveriges totala befolkningsökning. Men hur ser det ut i Västra Götaland?

I Västra Götaland är det faktiskt än värre! Nästan 40 procent av befolkningsökningen i Västra Götaland hamnar i Göteborg. Göteborg stad ökade med 7 344 personer. Det innebär att antalet göteborgare ökar motsvarande passagerarantalet i en ny stadsbuss varannan dag.

Det saknas tyvärr en politisk diskussion i Västra Götaland om konsekvenserna av denna centralisering.

Det är till och med så att Västra Götalandsregionen går i spetsen för att stärka Göteborg. Ett exempel; allt mer av regionens egen verksamhet centraliseras till Göteborgsregionen. Snart är alla ledningsfunktioner i regionen koncentrerade till samma hus i centrala Göteborg. Den ursprungliga tanken att fördela ledningsfunktioner mellan de fyra delregionerna är helt bortblåst.

Detta är obegripligt. Skaraborg behöver ett starkt Västra Götaland. Men det finns ingen anledning att koncentrera ledningsfunktionerna kring Nils Ericsonsplatsen i Göteborg. Det märkliga är att politikerna tyst låter detta ske.

Vill politikerna decentralisering?

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • http://www.skaraborgsbygden.se Skaraborgsbygden

    Stig-Evert Johansson, Älgarås, har kommenterat ledaren (också publicerad på debattsidan):

    Per Gustafsson ledare i Skaraborgsbygden den 23 februari 2018 frågade om politikerna ”Vill politikerna decentralisering?” Detta är och förblir ett olösligt problem inom överskådlig tid.

    Lilla tullen infördes 1622 och skulle erläggas vid stadsporten för alla varor som fraktades in i städerna eller till marknadsplatserna. Samtidigt totalförbjöds köp på landsbygden. Dessa tullar slopades först år 1810. Tullarna var på sitt sätt ärliga och för alla en väl synlig beskattning.

    Dagens svenska skattesystem ger liknande effekter fast mycket mer i det fördolda med finurlig s.k. transparens.

    Vi har skatter som tillfaller kommuner, landsting, staten och så sköter skatteverket skatteuppbörden till kyrkan från dess medlemmar.
    Det är endast ca 32% av inkomstskatten som tillfaller kommunerna och den s.k. fastighetsavgiften resten hamnar i statsbudgeten. Alltså moms, bolags-, reavinst-, sprit-, väg-, energi- med flera skatter hamnar i statsbudgeten. Vad blir då konsekvensen av allt detta för en alltmer avfolkad landsbygd?

    Säg att en familj bestämmer sig för att flytta från landsbygden till Stockholm men behåller sin bostad (sommarbostad) eller gård (sommartorp med markerna utarrenderade).

    Deras kommunalskatter hamnar i Stockholm så även fastighetsavgiften eftersom de är mantalsskrivna där. Det blir alltså bara smulor kvar till landsbygden i form av det s.k. statliga skatteutjämningsbidraget som kommunerna får buga och tacka för. Landstingskommuner jobbar också idogt på att koncentrera sin verksamhet till storstäder egendomligt nog.

    Skogarna, vattenkraften, vindenergin, och t.o.m. allmänna kommunikationer ägs av bolag med säten i Stockholm och andra större städer. De skatter bolagen genererar hamnar i statskassan och kommunalskatten där personalen är skrivna oftast i städerna.

    Om fattiga kommuner som exempelvis Ragunda, Bjurholm, Jokkmokk och Gullspång skulle få del av skatterna från avkastningen av el och skogsprodukter skulle de vara att likna vid små Monaco ekonomiskt sett. Denna resursdränering drabbar minst ca 240 av landets 290 kommuner i varierande grad. Allt till storstädernas fördel. Samhällsekonomiskt sett leder det i många fall till felinvesteringar i form av trängsel, kommunikationsproblem, dyrare boende, dåliga bostadsmiljöer för många barn och vuxna o.s.v.

    Svaret på Per GustaFssons angelägna fråga ”Vill politikerna decentralisering” är att några kanske vill men kan inte i en demokrati där folket (väljarkåren) flyttat dit pengarna / resurserna styrts. Detta är att liknas vid ett självspelande piano som inte slutar spela förrän landsbygden är tömd på folk.

    F.d. statsminister Hjalmar Branting (s) lär i ett tal har sagt att: ”Våra städer skall byggas på landsbygdens bekostnad”.

    Detta har pågått så länge att landsbygdskommunernas folkminskning numera till dels beror på att där är landsbygdsbefolkningens ålderspyramid upp och nedvänd med konsekvens att det hålls många fler begravningar än dop varje år.

    Att städernas privilegierade skulle avstå sina privilegier till förmån för en fungerande landsbygd och låta den behålla de resurser den presterar med hjälp av ett rättvist skattesystem är inte troligt men nödvändigt. Väljare på landsbygden kommer att vara i minoritet i överskådlig tid. Staten kommer att fortsätta med olika politiska påfund såsom villkorade och styrda ekonomiska bidrag till landsbygdens utveckling. Dessa styrningar fungerar ofta dåligt och gynnar inte ändamålet.

    Den som åskådliggör nutidens dolda tullmurar mellan stad och landsbygd heter

    Stig-Evert Johansson,
    Älgarås.