Torsdag 9 april 2020

Bryt ensamhet i isoleringens tid

Myndigheter utfärdar nu rekommendationer om att vi alla bör begränsa våra kontakter, att den med minsta symptom helt ska ”avstå sociala kontakter” samt att alla äldre och personer ur andra riskgrupper bör isolera sig själva – och isoleras av oss övriga. Vård- och omsorgsboenden har infört besökstopp och besöksförbud.

Det är helt centralt att följa expertmyndigheters rekommendationer och genom allas vårt agerande minska och fördröja smittspridning så att riskgruppers liv och hälsa kan skyddas. Men vi måste samtidigt inse att det – särskilt vid ett utdraget förlopp – riskerar att öka spridningen av den ofrivilliga ensamheten och de förödande konsekvenser som följer i dess spår.

Rekommendationerna är alltså helt nödvändiga. Men de kommer med ett högt pris. Många som redan är sköra och ensamma kommer att bli än mer isolerade från sociala kontakter och gemenskap. Därmed kan den ofrivilliga ensamhet och isolering som särskilt många äldre och sjuka redan lider av och som skadar hälsan – och faktiskt förkortar liv – förvärras ytterligare.

För den som lider av ensamhet och kanske är kroniskt sjuk eller äldre och träffar en vän eller anhörig någon gång i veckan för att få hjälp att komma ut, eller dela en måltid. För den personen kan mötet vara närmast livsnödvändigt: något som skänker mening i tillvaron och skingrar ensamhetens skuggor. Att bli sedd – och få se. Det är dessa ljusglimtar som försvinner när nu fysiska besök hos personer ur riskgrupper måste minimeras.

Vad ännu värre är: För många gör besöksförbud eller påbud om minimerade sociala kontakter ingen skillnad alls. Det handlar om hundratusentals personer i vårt land som redan lever i närmast total social isolering.

Coronaepidemin behöver bli en väckarklocka. För varje besök du tänkt göra, men nu avstår, ring, eller videosamtala med tre personer som du tror finns i ensamhet. Och för varje reflektion över att vi inte hade några inplanerade sociala kontakter med någon ur en riskgrupp kan vi göra på samma sätt. Och kanske kan vi ge av vår tid eller våra resurser till någon av alla de föreningar och ideella organisationer som nu jobbar på olika sätt för att motverka den påfrestande och djupt skadliga ensamheten och isoleringen. Så kan de uttryck för omsorg och solidaritet som manifesteras i vårt samhälle just nu särskilt omfatta personer som finns i ensamhet, där också själva kontaktminskningen kan vara skadlig och smärtsam.

Och låt oss när Coronaepidemin ebbat ut gemensamt göra vad vi kan för att motverka en möjlig ”social recession” i kontaktminskningens spår. Kanske att vi då i stället kunde maximera våra sociala kontakter?

Vi bör då också göra det till en politisk uppgift att bättre underlätta för gemenskap och relationer för alla i vårt samhälle. Att vi bygger vår sociala infrastruktur så att mer kontaktytor skapas, fler gemenskaper kan uppstå som inkluderar fler i vardagen och relationer kan växa och fördjupas. Det underlättar när nästa kris kommer.

Maria Nilsson (KD),
regionpolitiker Västra Götaland

Jakob Forssmed (KD),
riksdagsledamot och vice partiordförande

  • Detta är ett debattinlägg. Det betyder att en läsare skickat in texten för publicering. Innehållet är skribentens egen uppfattning.