Klimatdebatten varierar över tid och intensifieras inom vissa områden ofta beroende på massmedias hantering av ämnet. Nu senast har det varit återvätning av utdikad mossmark. Vi ser tvärsäkra uttalanden om att en femtedel av det totala kolutsläppet kan undvikas genom att täppa till diken och ny torvbildning startar som binder kol.
Bara det förhållandet endast 4 % av skogsmarken är utdikade mossar väcker tvivel. En annan faktor är hur länge sedan dikningen företogs. Vi som varit med några år har sett eller hört talas om hur stubbar och stenar kommit fram i den dikade mossen och gjort marken obrukbar. Detta sker på några årtionden. Inget tvivel alltså om vad som sker vid nydikning med det lager som ligger över den nya grundvattennivån. Att den processen skulle fortsätta när materialet brutits ner, om inte en ny sänkning sker, är naturligtvis omöjligt. På många utdikade områden har kolavgången upphört för länge sedan.
Skogsstyrelsens rapport 2021/7 ”Klimatpåverkan från dikad torvtäkt skogsmark” ger lite ledning. Här anges arealen 0,8 miljoner ha dikad produktiv skogsmark med en tillväxt av minst 1 m3sk pr ha och år och torvtäcke på minst 30 cm Man är försiktig med att ange några siffror för vinsten med återvätning men säger att den är störst på näringsrik torvmark i södra Sverige medan den är obetydlig på svaga marker i Norrland. Metan avges från orörda mossar och den förväntas återuppstå efter vätning. ”Efter återvätning får man tillbaka en metanavgång men undviker en torvnedbrytning (i de fall det pågår en sådan) som ger koldioxid och lustgasavgång.”
SGU skriver i ett arbete om ”Potential till minskad koldioxidavgång”: ”Jämfört med åkermark är åtgärder på skogsmark svårare att bedöma, då många fler faktorer inverkar på nettoutsläppen, t.ex. det faktum att skogen i sig kan vara en effektiv kolreservoar och kolsänka.” Lågproducerande skogsmark är kanske inget att be för men höjning av grundvatten har en förmåga att påverka angränsande områden, därför bör nyttan med höjningen vara fastställd och utan tvivel.
Mycket pengar och arbete har lagts ner på dikning genom åren. Det är svårt att kritisera de beslut som togs under dåvarande förhållanden. Nu finns en risk, att med stöd av en folkopinion, pengar läggs ned på åtgärder som inte har avsedd verkan. Vi ser ett stort intresse för åtgärder som inte berör gemene man. Kanske är det dags att förbereda allmänheten på att det inte finns några genvägar när det gäller klimatproblemen.
Holger Larsson
