Omdömena om finansministerns vårbudget varierar, men de flesta bedömare verkar vara överens om att finansministern inte tar några risker med sin budget. Jag har en annan uppfattning.
Reformutrymmet i budgeten är ca 4 miljarder. Genom att inte göra en rejäl prioritering av posterna i budgeten så tar finansministern stora risker. Stora risker för de vårdtagare som pga underfinansiering av vården hinner att dö i vårdköerna. Stora risker att vi inte kan omhänderta de kriminella som nu döms efter alla lagskärpningar. Kriminalvården bedömer att det krävs 11 till 16 stora anstalter (3300 till 4500 fasta platser) för detta, till en kostnad av 7-10 miljarder. Listan på exempel där Finansministern tar risker kan göras lång. Det tråkiga är att det finns pengar. Men det handlar om prioritering.
Redan 2014 kritiserade Riksrevisionen användandet av det svenska biståndet. Kritiken återkom i november 2021, men ingenting händer. Det är framför allt det sk ”kärnstödet”, ca 16 miljarder, som kritiseras. Om Riksrevisionen är i närheten av att ha rätt borde ungefär hälften av biståndet kunna prioriteras bort utan några negativa effekter. Det är ungefär 25 miljarder per år. Dessutom borde Sveriges frivilliga bidrag till FN:s klimatfond, 16,3 miljarder per år, prioriteras bort. Det skulle totalt ge ca 40 miljarder, som borde komma de svenska skattebetalarna tillgodo.
När jag röstade på den nya Regeringen i valet förväntade jag mig att man skulle prioritera svenska skattebetalare och inte fortsätta att leka ”humanitär stormakt”. Det är dags för en förändring nu. Varför ska Sverige riskera sin välfärd för frivilla avgifter till FN och ett bistånd som delvis är helt meningslöst?
Stefan Hallberg/Karlsborg
