De av oss som tillhör 40-talisterna minns säkert industrifiaskot ”Stålverk 80”. Det kostade skattebetalarna åtskilliga hundra miljoner på den tiden. Just nu pågår ett antal mycket stora sk fossilfria satsningar i vårt land. En del är större än andra och därför värda att kommentera särskilt.
Vad gäller fossilfritt stål pågår två stora satsningar nämligen Hybrit och H2 Green Steel. Båda syftar till att använda vätgas istället för kol vid ståltillverkning, för att på så sätt reducera utsläppen vid tillverkningen.
Hybrit drivs av LKAB och H2 Green Steel kan möjligen kallas ett privat alternativ, men med stöd av statliga pengar.
En övergång till fullskalig produktion enligt Hybrit kommer att kräva en effekt på ca 85 TW per år. H2 Green Steel kommer att kräva ca 12 TW per år, dvs totalt 97 TW per år. Hela Sveriges samlade energiförbrukning under 2021 var 140 TW. Detta innebär att de båda satsningarna kommer att kräva ungefär 70 % av hela Sveriges energiförbrukning.
Hybrit har till dags dato fått ca 50 miljoner kronor av skattemedel och har på 4 år för detta lyckats åstadkomma en 12-sidig Powerpoint presentation. Inte särskilt imponerande.
H2 Green Steel planerar att starta sin produktion 2025. När bolagets representanter under ett seminarium tillfrågas hur man ska lösa elförsörjningen blir svaret: ”Det kommer att finnas el. Inga problem”. Man får ett intryck av att Företaget inte känner till de nuvarande problemen med Sveriges elförsörjning.
När LKAB:s VD Jan Moström får motsvarande fråga så svarar han att: ”Det måste vara möjligt”. Jan Moström har också uttalat att han gärna ser en vindkraftsbaserad elförsörjning. Man frågar sig då, med tanke på vilka effekter vi pratar om, hur han ska driva sitt företag då det inte blåser. Ska man släcka resten av Sverige helt?
Kan det verkligen vara sant att en av Sveriges största, ca 400 miljarder, med skattemedel understödda industrisatsningar i modern tid i Norrland sker baserat på fromma förhoppningar?
Den nuvarande Regeringen krävde före valet att man skulle göra en ordentlig genomlysning av denna satsning. Efter valet har man helt ändrat uppfattning, och försvarar nu Hybrits skenande kostnader.
Fossilfritt stål blir dyrare än vanligt stål. Men enligt Jan Moström så finns det inga analyser av hur marknaden kommer att reagera på detta. Allt är bara fromma förhoppningar om att man ska få sälja för att man är ledande i klimatarbetet. Men ingen vet.
Skattebetalarna riskerar att få ett nytt dyrbart prestigeprojekt på halsen. Det är märkligt, minst sagt, att Riksrevisionen inte krävt en ordentlig genomlysning av arbetet. Det mesta pekar ändå på att vi går mot ett nytt ”Stålverk 80” eller möjligen något ännu värre och dyrare.
Stefan Hallberg/Karlsborg
