Torsdag 17 oktober 2019

Minerallagen – ett hot mot levande landskap

Det kan aldrig finnas motiv att förstöra marker som kan ge försörjning i många generationer framåt för att kortsiktigt utvinna mineraler under ett par decennier.
Livsmedel och skogsprodukter eller mineralutvinning?

Man kan med fog säga att alunskiffer i särskild grad är en skandinavisk bergart. Den bildades under en tidig del av den paleozoiska eran i jordens utveckling(600 -300 miljoner år).
Den svenska alunskiffern kan alltså definieras på följande sätt:
Den är en svart lerskiffer som bildades i mellan- och överkambrisk samt tidig ordovicisk tid och som kännetecknas av följande karakteristiska konstellationer som alla kan ha praktisk betydelse: Kolföreningar (kerogen), varav energi kan framställas, Svavel, Vissa metaller, bl.a. legeringsmetaller, Energielement uran, Vissa kemiska element såsom kalium, kväve och fosfor. ”
(Statens Industriverk ,SIND, PM 1978:3)

Den nuvarande minerallagen tillåter exploatörer att muta in stora arealer med så kallade undersökningstillstånd. Ett undersökningstillstånd ger en exploatör ensamrätt att undersöka ett område för att hitta förekomster av värdefulla mineraler. Ett sådant tillstånd kan gälla i upp till 15 år.

Ett exempel är företaget Big Rock Exploration AB som fick tillstånd att undersöka ett 18 000 ha stort område 2014. Visserligen har området minskats en del, men fortfarande har bolaget ensamrätt fem år senare.

Ursprungligen gällde en stor del av intresset för alunskiffrar i Sverige möjligheten av att utvinna uran. För närvarande har vi uranförbud (vissa riksdagspartier ifrågasätter förbudet) och då har intresset ändrats till att hitta mineraler som används i modern teknik för batterier, mobiltelefoner, vindkraftverk mm.

De största inmutningarna av alunskiffer finns för närvarande i Skåne med 22 000 ha, Storsjöområdet i Jämtland 7 500 ha och Skaraborg 3 200 ha. Dessutom finns några mindre områden i Närke och Dorotea kommun.

Västra Götalands alunskiffer finns i huvudsak i Platåbergslandskapet. Utbredningen omfattar en areal av 66 300 ha varav 26 000 är produktiv jordbruksmark och 23000 skogsmark. Liknande förhållande råder i stort sett på alla platser i Sverige med förekomst av alunskiffer. 30 -40 procent ligger under produktiv jordbruksmark.

Det kan aldrig finnas motiv att förstöra marker som kan ge försörjning i många generationer framåt för att kortsiktigt utvinna mineraler under ett par decennier. Oavsett vad man än vill åt i alunskiffer utgör det bara ett par procent av volymen.

Ingen känd metod för att processa skiffern tar till vara 100% av mineralerna. Resterna som ökar cirka 40 procent i volym innehåller skadliga mängder av tungmetaller och radioaktiva ämnen. Avfallet måste deponeras och täckas så att inte kringliggande miljö skadas.

Uranbrytningen i Ranstad producerade drygt 200 ton uran och gav upphov till ett 25 ha stort område som nu är ett Miljöskyddsområde (Länsstyrelsens beslut 2018-04-25): ” Länsstyrelsen beslutar med stöd av 10 kap. 10 § miljöbalken, i dess lydelse före den 1 augusti 2007, att förklara lakrestområdet vid Ranstadsverket med kringliggande påverkade diken och dammar, på fastigheterna Häggum 3:9 i Skövde kommun och Brunnhem 30:1 i Falköpings kommun, som miljörisk-område.”.

Detta innebär att området inte kan utnyttjas för någon verksamhet under överskådlig tid.

Redan på 1970-talet visade både det folkliga och kommunala motståndet mot uranbrytning, att majoriteten vill värna vårt Skaraborg.

Det spelar ingen roll vad man vill ha ut av alunskiffern under oss. Brytning innebär ett förstört landskap för all framtid. Våra folkvalda måste ha modet att sätta stopp för fortsatt exploatering av mineraltillgångarna i alunskiffer och låta ett rikt jordbrukslandskap fortsätta att existera.

Olle Holmstrand
Jan Lindholm.

  • Detta är ett debattinlägg. Det betyder att en läsare skickat in texten för publicering. Innehållet är skribentens egen uppfattning.