Per Gustafsson påstår på lösa grunder i en debattartikel att Sverigedemokraterna och regeringspartierna skulle utgöra ett hot mot svenska folkhögskolor. Det är beklagligt att Gustafsson sprider den typen av skräckpropaganda utan att ha gjort sin hemläxa och läst på om SD:s politik för folkhögskolorna. Vi har en politik för folkhögskolorna, men den bygger inte på nedläggningar utan på att värna folkbildningens särart.
En avgörande miss i Per Gustafssons artikel är att han blandar ihop riksdagsledamot Tobias Anderssons enskilda motioner med de motioner som uttrycker SD:s officiella politik. Enskilda motioner som riksdagsledamöter lägger fram är ett uttryck för enskilda ledamöters ståndpunkter, inte nödvändigtvis hela partiets. Vill man ta del av SD:s officiella politik om folkhögskolor ska man läsa partiets kommittémotion i riksdagen avseende folkbildningen – motion 2022/2023:974 ”Folkbildningsfrågor”.
Det är dock viktigt att understryka att Tobias Andersson har poänger i de resonemang som förs i den folkhögskolemotion som Gustafsson omnämner. Exempelvis gäller det tankegången om folkhögskolornas roll i samhället samt hur den har förändrats med tiden. Självklart är rollen inte densamma som förr, givet att ett väl utbyggt utbildningsväsende i våra dagar är fritt tillgängligt för alla på ett helt annat sätt än hur det var när folkbildningsväsendet en gång växte fram. Samtidigt finns nu oändliga möjligheter till informations- och kunskapsinhämtning för gemene man via Internet med flera källor på ett helt annat sätt än förr.
Ett problem med folkbildningspolitiken i Sverige har varit hur den tidigare rödgröna regeringen använt politikområdet instrumentellt, som ett redskap som ska fixa olika samhällsproblem som man själva har ställt till med i regeringsställning. Genom riktade satsningar gjorde man folkbildningsväsendet till ett slags integrationslots för att hantera den fiaskoartade invandringspolitiken. Sådana åtgärder i kombination med den ökade andelen allmän kurs vid folkhögskolorna har skett på bekostnad av folkhögskolornas särart. Suddas gränserna ut för mycket mellan vad som gör folkbildningsväsendet unikt i förhållande till det ordinarie utbildningsväsendet så riskerar poängen att försvinna med folkhögskolorna. Av dessa skäl har det förekommit att SD inte ställt sig bakom vissa budgetsatsningar från den tidigare rödgröna regeringen.
Angående det minskade anslaget till folkbildning i den nu gällande statsbudgeten som Gustafsson tar upp i sin artikel så handlar det om tillfälliga satsningar från pandemiåren som upphör enligt plan. Att detta tillfälliga stöd skulle tas bort kunde utläsas redan ur de budgetpropositioner som lades fram från den rödgröna regeringen, så att beskriva det som nedskärningar från nuvarande regering är att fara med osanning.
Nästa gång Gustafsson vill ge sig ut på debattsidorna och attackera SD är det viktigt att läsa på ordentligt om hur det fungerar med såväl statsbudgetar som riksdagsmotioner i stället för att kompensera för svajiga argument med ett högt tonläge. De förslag som SD har på området är viktiga för att värna folkbildningens legitimitet, och de står vi för fullt ut.
Jonas Andersson (SD), riksdagsledamot i kulturutskottet
