Onsdag 26 februari 2020

Varför ersätts inte konstnärer?

Januari. Nystart. Inte bara är det nytt år, utan dessutom nytt decennium. Jag vill säga att jag tillhör dem som inte bryr sig.

Att jag ”står över” den årliga hetsen om att bli en bättre version av sig själv, för att jag av erfarenhet redan vet att en hög majoritet av alla nyårslöften går i stöpet bara någon månad senare.

Ändå skrollar jag febrilt efter nya jobb på platsbanken, och känner genast en dålig eftersmak. Mitt gebit, inom vilket jag inte lyckats sätta några egentliga avtryck, och som jag därför aldrig riktigt vågat ge mig hän åt tycks av gemene man uppfattas som ”sånt man gör gratis”. Vilket yrke är detta undrar någon? Låt mig förklara.

I have a gift, a wonderful thing, because everyone listens when I start to sing”, sjöng ABBA drömskt på 70-talet. De hade råd att påstå just detta utan att bli ifrågasatta.

Inte bara för att påståendet var sant, utan också för att de hade uppnått tillräckligt hög status för att ha mandat att yttra de orden.

Mitt påstående är emellertid att jag tycker mig skönja ett stort glapp mellan sång som yrkesform och andra (icke konstnärliga) yrken. Endera är man professionell eller så är man amatör, men var finns gråzonerna? Jag kan nämligen inte hitta dem.

Efter en slarvig googling på ”ersättning solist vid dop och bröllop”  ser jag rött. Vad jag först tänkte kunde bli ett bra extraknäck verkar när jag skrollar runt i olika chattforum mer liknas vid en marknadsplats med aktörer som föreslår skambud – det ena mer häpnadsväckande än det andra.

På sajter som Familjeliv och liknande ställer rådvilla människor frågan om vad som är en skälig ersättning för en solist vid sitt stundande bröllop. Jag förstår dem, det är allt annat än självklart. Jag förstår även att man vill komma så billigt undan som möjligt sett till alla andra kostnader som redan spräckt budgeten inför bröllopet.

Vad jag däremot verkligen inte kan förstå och som väcker en antydan till ilska inom mig är responsen från många. ”Varför ska du betala? Har de bett om det?”, skriver någon. ”300 kronor max, skriver en annan”. ”Ersättning? Det är väl inte Carola som ska sjunga?”, skriver en tredje. Och så vidare och så vidare. Attityden gentemot sångare i kommentarsfälten är så nonchalant att jag lämnas med magont.

Jag har sjungit på många dop, bröllop och begravningar, ofta gratis. För att vänner och familj har frågat mig, och för att jag har varit snäll. Ibland för att jag har velat vara snäll, ibland för att jag varit för feg för att be om betalt.

Men det har fortfarande känts okej, känts rimligt, trots allt förarbete som de förstås inte ser. När däremot vänners vänner och bekanta hör av sig och hoppas på att få samma tjänst, gratis, blir gränsdragningen svårare att göra. Det blir svårare att motivera för sig själv att avvara en lördag, betala egen bensin, nöta in texter utantill, hålla rösten uppvärmd och halsen frisk, träffa kantorer för att repa och bli samspelt. Kantorer som ibland varit osamarbetsvilliga, vilket skapat merjobb och extra utgifter för mig, som att själv pröjsa för noterna.

Därför sjunger jag sällan på dop och bröllop längre. Jag har tappat lusten. Kanske har jag känt en uppgiven känsla av att ”bli tagen för given”, men ändå utgått från att folk menar väl, och i slutändan nöjt mig med uppskattning och ett glatt brudpar eller tacksamma föräldrar.

Sång är liksom dans och teater etc. en konstform. Jag befarar att den allmänna bilden av konstformer är att konst är något man utövar gladeligen och därmed inte behöver ersättas för.

Konst betraktas som något man är, inte något man gör. Först när man har ett erkänt namn inom konsten kan man räkna med ersättning, och då ofta i höga summor.

Det spelar lite roll hur vackert du målar, eller hur änglalikt du sjunger om du inte har just ett erkänt namn. Även om tavlan tog dig tre månader att färdigställa eller sångerna en massa reptid och överkommande av eventuell scenskräck är du lite värd – om du inte heter Matisse eller Beyonce.

Ellinor Mårtensson,
Tibro

  • Detta är ett debattinlägg. Det betyder att en läsare skickat in texten för publicering. Innehållet är skribentens egen uppfattning.