Lördag 18 augusti 2018

Fredrik Andersson

Före detta hockeymålvakt, gillar sport och mat. Gärna samtidigt. Och helst ska allt vara från Italien.

Inför Kalmar Ironman 2018

Fredriks nya tidsmaskin. Den kan inte resa bakåt i tiden, men framåt. Snabbt framåt.
Fredriks nya tidsmaskin. Den kan inte resa bakåt i tiden, men framåt. Snabbt framåt.

När detta skrivs är det mindre än två veckor kvar till Kalmar Ironman. Den tunga träningen och dom långa passen är avklarade nu. Under de sista två veckorna är det kortare och lugnare pass som gäller.

Jag tycker att det känns bra och nu vill man bara att det ska komma igång. Jag har cyklat mycket mer i år jämfört med när jag körde senast (2016), så den biten känns väldigt bra. I år har jag dessutom en riktig triathloncykel som förhoppningsvis kommer att göra mig snabbare.

Löpningen har jag kommit igång med på slutet. En krånglande hälsena gjorde att jag inte kunde springa så mycket under våren, men nu känns det bra. Simningen har jag ganska bra koll på känns det som.

Så här ser förutsättningarna ut i Kalmar:

Simning: 3860 meter i havet
Det är bara att ge sig ut i vågorna och börja veva med armarna. Andas lugnt och fint och undgå att bli tacklad allt för många gånger i vattnet. Under simningen är det viktigt att behålla lugnet och inte stressa upp sig. Och att komma in i ett lagom tempo.

Cykling: 18 mil
Dom första 12 milen går på Öland och det lär blåsa där ute på ön, det gör det alltid. Jag är riktigt taggad inför just cyklingen. Mycket beroende på att jag i år har en vass cykel och att jag tränat mycket på den under långa pass. Jag har distansen i benen så jag känner mig trygg inför cyklingen.

Löpning: 4,2 mil
Att springa ett maraton är det många som gjort, och det kanske inte är så farligt. Men att göra det direkt efter havssimning och 18 mil på cykel är något helt annat. Löpningen är tuff redan från dom första stegen och det är här man får plocka fram pannbenet, om man har ett. Här börjar man tröttna, både i benen och i huvudet. Det är livsviktigt att man fortsätter att få i sig energi, annars tar loppet slut tidigt. Jag har som sagt kommit igång med löpningen och det ska bli kul att se vad jag kan hitta på där ute.

Sammanfattning: Det är svårt att bestämma sig för en sluttid på en Ironman. Det är mycket som kan hända och man vet aldrig hur vädret kommer att vara. Senast kom jag i mål på 13.30 och det är en tid som jag hoppas kunna putsa rejält i år. Om det är någorlunda okej förutsättningar har jag en dröm om att gå i mål under 12 timmar. Det kan gå. Det är helt upp till mig. Det ska hur som helst bli riktigt roligt att åka till Kalmar igen. Det är en fantastisk stämning runt hela tävlingen och om man gjort det en gång vill man tillbaka.

Jag håller med Vidal

”It is not enough to succeed. Others must fail”. Ungefär så lär författaren Gore Vidal ha sagt en gång i tiden. Och det är verkligen något jag kan skriva under på, framför allt så här i VM-tider. Det är fantastiskt roligt att Sverige tagit sig vidare från gruppspelet i VM – men det är nästan lika roligt att Tyskland åkte ur.

Det kanske inte är en vacker tanke, men det är så jag känner. Det finns landslag som jag tycker att det är okej att förlora mot. Brasilien till exempel. Eller Spanien. Jag kan till och med acceptera förluster mot både Frankrike och Italien.

Men Tyskland. Där går i alla fall min gräns. Jag unnar inte Tyskland några som helst framgångar. De är visserligen fortfarande regerande världsmästare, men bara för att de är det behöver de inte uppträda med en sådan överlägsen och ful attityd. Kommentaren från Lasse Åbergs film Snowroller, där en svensk pappa klämmer ur sig ”hur fan kan de vara så kaxiga när de förlorat två världskrig?”, tycker jag sammanfattar det hela bra.

Jag vet inte varför de måste uppträda på det sättet? Som till exempel när de båda tyska ledarna Uli Voigt och Georg Behlau sprang fram och hånade den svenska bänken efter Tysklands seger i den andra matchen. Man gör inte så. Om man inte är tysk alltså.

Jag vill heller inte att det går bra för England. Verkligen inte. Det är världens mest överskattade landslag, oavsett sport. England vann VM 1966 och sedan dess har de utsett sig själva till världsmästare varje år. Trots att de blivit utslagna tidigt ut i stort sett alla mästerskap efter det har de aldrig ändrat inställning. Det är både imponerande och skrämmande att de fortfarande har den bilden av sig själva.

Jag är oerhört glad över att Sverige återigen har ett landslag att vara stolt över. Sverige vann en mycket svår VM-grupp och det är ren och skär njutning att titta på tabellen efter gruppspelet.

Sverige etta. Tyskland sist. Det känns väldigt bra.

Ska fundera på det…

För några veckor sedan skrev jag en krönika i tidningen där jag erkände att jag inte kan någonting om bilar. Alltså verkligen ingenting. Och det är inget jag skäms över.

Men nu verkar en läsare vilja hjälpa mig att förstå mer. I Skaraborgsbygdens brevlåda i morse hittade jag det här erbjudandet som den här läsaren antagligen tycker att jag behöver.

Det är säkert gjort med glimten i ögat – och det gillar jag. Tack för tipset!

Jag ska fundera på erbjudandet…

Hade inte räknat med Nadal Broline

Carl Johan Jepson och Ulf Stenströmer skålar efter Handsome Brads världsrekord. Foto: Malin Albinsson/TR Bild
Carl Johan Jepson och Ulf Stenströmer skålar efter Handsome Brads världsrekord. Foto: Malin Albinsson/TR Bild

Det blev bara fyra rätt på tidningens V75-tips på Åby i lördags. Trodde inte alls på Nadal Broline i Gulddivisionen till exempel. Tyckte inte att det var mycket som talade för honom på förhand. Bakspår och årsdebut var två saker som fick mig att stå över, men Nadal Broline var ju bara bäst.

Kunde i alla fall glädja mig åt att skrällen Handsome Brad fanns med på systemet. Ulf Stenströmer kan ha en ny stjärna på gång. Handsome Brad satte nytt världsrekord i lördags och han blir säkert bara bättre.

På lördag är det Gävle som gäller. Har tittat på startlistan och Gulddivisionen blir mycket intressant. En elitloppsbiljett står spel och många vill vara med i ett av världens största travlopp.

Tipset kommer som vanligt i fredagens tidning.

Sommaren är här!

William Nylander och Henrik Lundqvist jublar efter VM-guldet förra året. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån/Pressbild
William Nylander och Henrik Lundqvist jublar efter VM-guldet förra året. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån/Pressbild

Den här veckan är det dags för ännu ett världsmästerskap i ishockey. Ska jag vara helt ärlig så är mitt intresse för den här turneringen lågt. Väldigt lågt.

Förr hade jag stenkoll på vilka som var med i den svenska truppen, nu kan jag inte många namn. Men Ishockey-VM har ändå gett många härliga sportupplevelser under åren och det är mest av nostalgiska skäl som jag kommer att följa VM.

Men det kommer aldrig bli som 1987. Det var ju då som Tre Kronor äntligen, efter många års Sovjetdominans, lyckades bli världsmästare. Min målvaktsidol Pekka Lindmark storspelade och Tomas Sandströms 2-2-mål mot Sovjet är så klart en klassiker.

Men det bästa med att hockey-VM börjar är ändå vädret. Det är alltid soligt och fint när VM spelas och det är viktigare för mig än ännu ett svenskt VM-guld.