Onsdag 30 november 2022

Aulikki Ravelin har ett eget språk

Skulptören Aulikki Ravelins konst talar sitt eget tydliga språk. Ofta kraftfullt, ibland mer lågmält – men fortfarande med samma förmåga att beröra. Nu visar hon sina verk på Ateljé Blocking i Tibro.

Å ena sidan beskriver Aulikki Ravelin sig själv som introvert och tystlåten. ”Jag är alltid skitnervös innan en utställning. Jag vill helst inte synas.” Å andra sidan pratar hon i nästa andetag som ett porlande, bubblande vatten om konsten och om livet.

– Rent känslomässigt vågar jag lite mer nu. Jag har alltid varit blygsam och inte vågat ta plats. Jag har ibland skapat sådant som mest är vackert, sådant som andra gillar. Det bryr jag mig inte så mycket om längre. Jag gör det jag vill göra.

Som om inte det vore nog så har hennes konst en egen röst och talar sitt eget tydliga språk. Ofta ett kraftfullt sådant – ibland mer lågmält, men fortfarande med samma förmåga att beröra.

– Många som ser min konst blir överraskade: ’Va! Har du gjort den?’ De tycker inte riktigt att min personlighet hänger ihop med uttrycket.

Aulikki Ravelin förklarar att hon har hittat en röd tråd. Människor, djur och natur får ta stor plats i hennes skapande. Hon fokuserar mycket på anatomi. Var man än tittar i ateljén möts man av själfulla skulpturer: huvuden eller delar av ansikten, kroppar och torsor i olika material.

Hon lutar sig över bordet och pekar på en låda som står högt uppe på en hylla. I den ligger mängder av rådjursskallar. Alldeles intill hänger ett bröstben från en fågel. Skelettet bildar ett säreget mönster, som hon har överfört till en av sina större rakubrända lerskulpturer.

– Det händer att vänner kommer med skelettdelar till mig, säger hon och skrattar. En del tycker att det är makabert men jag tycker att det är spännande. Jag använder dem som inspiration.

Varför fascineras du av anatomi?

– Jag vet inte varför det tilltalar mig. Jag har tecknat mycket kroki och tänker mycket på skelettet. Hur det rör sig när man står och ligger. Jag har aldrig haft djur tidigare, men efter en vinter med många möss har jag tre katter hemma i Brevik som jag går och tittar på för att se hur de rör sig. De är så vackra.

Det finns saker som bara måste få komma ut. Stänger man in dem och trycker ned dem för länge blir det till slut som en explosion av känslor och uttryck som tar sig ut av egen kraft. Ungefär så var det för Aulikki Ravelin när hon bytte livsbana för tjugo år sedan. Hon var över fyrtio och hade jobbat på kontor sedan tjugoårsåldern.

– Kanske var det av frustration över att ha jobbat så länge framför en skärm. Jag hade det i mig och det behövde komma ut. Jag har alltid längtat mot något skapande, men har nog aldrig riktigt fattat vad det har varit. Ju mer jag skapar desto mer idéer får jag.

Hon fick sin konstnärliga grundutbildning vid konsthantverkslinjen på Hellidens folkhögskola i Tidaholm.

– Jag fick nypa mig i armen. Det var som att ha hittat hem. Tänk att man bara kan ta en klump lera och så kan det bli någonting.

Aulikki har också utbildat sig i förgyllning vid det som idag är Tibro hantverksakademi, där hon numer arbetar som lärare. Pinnar hon på kan hon ta sig mellan jobbet och ateljén på en minut blankt. I ateljén står penslar och redskap prydligt i sina burkar och verktygen hänger på sin plats. På den stora arbetsbänken finns inte ett dammkorn, trots bråda dagar.

– Jag städade innan du skulle komma … Jag kanske städade för mycket. Vi får väl stöka till om du vill ta bilder på hur det ser ut egentligen, säger hon och ler.

När vi träffas återstår bara ett par veckor innan hon ska visa sina verk på Ateljé Blocking i Tibro, tillsammans med ateljékollegan Marita Löfgren. Det enda som faktiskt avslöjar att en utställning är nära är de många skulpturerna som väntar på att brännas eller monteras. Aulikki Ravelin stryker med handen över en av dem. Snart kommer rakubränningen ge den en karaktäristisk gråsvart yta, med skiftningar som nästan är metalliska. Det är som en överraskning varje gång.

– Det är så spännande att inte veta exakt hur det ska bli. Det är något speciellt med raku – med eld. Min sambo hjälpte gärna till. Han tyckte om att vara med och elda. Det gör väl alla män.

Det har gått fyra och ett halvt år sedan Aulikki Ravelin förlorade sin älskade sambo. Hon berättar hur sorgen påverkade hela livet. Hur allt stannade upp.

– Jag tänkte att jag hade tappat kreativiteten också. Det blev ett avbrott i skapandet som varade i flera år. Det var svårt att hitta tillbaka. Men jag har blivit förtjust i leran igen.

Sedan snart ett år går hon sin egen väg bortom det förväntade, med nyfunnen glöd. Hon förgyller tillvaron både för sig själv och betraktaren. Aulikki Ravelin har hittat sin plats.

Maria Lund

  • Detta är en nyhetsartikel. Det betyder att den berättar något just nu. Se datum för publicering ovan artikeln. Vid nyhetshändelser kan händelseutvecklingen förändras efter att artikeln publicerats.
  • Det medieetiska systemet