Torsdag 21 februari 2019

Bittert efter valet

Bitterheten hos moderata företrädare är total. Lyssnar man på partiledningen så skulle man lätt få intrycket att M skulle ha ett framgångsrikt riksdagsval bakom sig. Men sanningen är att M gjorde ett katastrofalt dåligt riksdagsval 2018.

Det problem som moderater och kristdemokrater medvetet väljer att blunda för, är att det är de egna vägvalen som bäddat för nuvarande situation. De båda partierna har i rask takt vandrat högerut. När M och KD våren 2015 valde att öppna dörren för Sverigedemokraterna och ogenerat började räkna in detta nationalistiska populistparti i sin ”borgerliga” sfär, så raserade dessa partier samtidigt alliansen.

Det skorrar därför falskt när M-ledaren Ulf Kristersson återkommande utropar sig själv som den rätte uttydaren över av vad som är ”borgerlig” politik. I hans ”borgerliga” politik räknar han ogenerat in Sverigedemokraternas röster och mandat. Men han bäddar in detta i det förrädiska uttrycket att ”60 procent” av medborgarna är borgerliga.  Han säger det inte rent ut – men i praktiken har han räknat in Sverigedemokraterna som borgerlig partner.

Mittensamarbetet mellan S, C, L och MP kallas ett ”historiskt misstag”.  Men det är en västanfläkt mot det historiska misstag det skulle varit, om Kristersson och Busch Thor tillåtits bilda en konservativ högerregering som skulle vara helt beroende av Sverigedemokraterna.

Det är mer lämpligt att moderata företrädare tar ett djupt andetag och funderar över sitt eget långsiktiga vägval. Alliansen bildades inte för att föra högerpolitik och inte heller för att inkludera främlingsfientliga krafter som är motståndare till såväl öppenhet som grundläggande demokratiska värden.

Det är uppenbart att Ulf Kristersson kapitalt misslyckats med att få stöd från mittenpartierna. Hans parti är idag mindre än det var under Reinfeldts och Kinberg Batras tid.

Samtidigt är inte Kristerssons sits enkel. Han får se upp inför utmaningen att Jimmie Åkesson nu utlovar att hans SD ska bli den dominerande kraften i en konservativ högeropposition. Opinionsmätningar bekräftar också att SD successivt tar över rollen som landets största högerparti.

Istället Kristersson talar nedlåtande om regeringen som en politisk ”kohandel”. Detta har sin adress direkt mot Centerpartiet, och anspelar på de historiska uppgörelser som Centerpartiet och Socialdemokraterna gjort under 1930-talet, 1950-talet och 1990-talet.

Men Centerpartiets Annie Lööf har ingenting att be om ursäkt för. Efter ett framgångsrikt val 2018 kan hon nu konstatera att hennes parti sitter i ledningen för över 70 procent av landets samtliga kommuner, bland annat 14 av 15 kommuner i Skaraborg.

Dessutom i ledningen för Västra Götalandsregionen –  liksom i 18 av landets övriga 20 regioner. Till det kommer att partiet nu också är underlag för en mittenbaserad regering.

Frågan är om Centerpartiet någonsin haft lika stort inflytande på svensk politik.  Och kom ihåg; grundsyftet med partiet är inte att driva högerpolitik – utan att förverkliga sin egen politik.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • Götalänning

    Jag tycker inte det minsta om SD, men det blir löjligt att rösta emot sin egen statsministerkandidat för att den kan godkännas i riksdagen. Om C är ett centerparti så är M ett vänsterparti eftersom M är till vänster om C t.ex vill C ta ifrån hyresgästerna rätten att förhandla hyran och gå längre i försämrat anställningsskydd än vad M vill. Jag hade helst sett en S+KD+L-regering som budgetförhandlar med V och MP.