Vårens första tecken har gjort sig påminda. Tranorna och kanadagässen börjar komma tillbaka och vi bönder har börjat med vårbrukets första steg, redo att börja så. På vissa platser i Skaraborg har det redan skett. Det är nu det mesta av det som ska bli vårt nästa års lager av mat sätts i backen.
Det är nu vi kan börja spekulera i vad som kommer att finnas som inhemsk bas till hands i form av livsmedel i Sverige år 2023. Sen är det förstås de ”små” detaljerna som väder, omvärldsläget och lagren där av insatsvaror, marknadspriser, avräkningspriser, arbetskraft och tiden som kommer att spela nyckelroller i hur skörden verkligen går.
Under tiden traktorerna går för fulla muggar i Europa, kämpar bland annat djurbönder och växthusföretagare vidare med att klara av de höjda foder-, drivmedel- och energipriserna. Det är inget unikt för Sverige.
Även våra otroligt modiga bondekollegor i Ukraina kämpar på med vårbruket. Ukraina, som står för cirka 20 procent av foderspannmålsproduktionen som EU importerar, och en stor volym av bland annat vete som går till humankonsumtion till Nordafrika ger betydande konsekvenser och kommer att påverka vad vi kommer kunna lägga på tallriken lång tid framöver, då världsmarknaden är i gungning.
Det jag har fått lära mig ganska fort under min relativt korta tid som lantbruksföretagare är var fokuset på min oro bör ligga. Det mesta av det jag skrev som ”små” detaljer, kan jag nämligen inte påverka. Inte till den grad som jag själv vill. Det blir någon form av acceptans att jag måste förlita mig på andra. En av dem som jag behöver lita på att de sköter sin del av matproduktionen är politiken och konsumenten.
I början av 1990-talet producerade Sverige 75 procent av alla våra livsmedel. Det som hänt efter det är att vi har blivit fler svenskar, men inte ökat vår produktion. Den nya siffran är ungefär 50 procent. Det pekar på att vårt beroende av import av livsmedel.
Det har skrivits en del om det här innan, både jag och Leif Walterum har tagit upp vikten av matproduktion flera gånger i våra ledare, men jag vill peka flera gånger om på vad som kommer att hända om inte Sveriges politiker ser upp och tar det här på större allvar. Självförsörjningsgraden är under press, inte bara i Sverige, utan i resten av Europa. Under tiden vi ser våra ansvariga ministrar säga att vår livsmedelsförsörjning är god.
Vad har vi för ansvar, utöver att enbart säkerställa vår egen livsmedelsförsörjning, i ett alltmer utsatt Europa? Många länder letar frenetiskt efter alternativ till de kanaler som inte finns tillgängliga längre. Att världen kommer bli hungrigare av kriget är ett faktum.
Sveriges självförsörjning sträcker sig längre än våra egna gränser, och det är det vi förlitar oss på. Vi som har kapacitet för att producera mat, borde ta på allvar att de ekonomiska konsekvenserna för dem som producerar idag är så pass omfattande att vi inte har alla dessa kvar om ett år.
Vi har inte råd att förlora en enda bonde till. Oavsett var denne befinner sig.
