”Nämen tjänare, hur är läget?” är en fras som återkommer i de flesta samtal vi har med varandra. Det är ju då du drar igång och berättar om den för jävliga morgonen du hade vid lämning på förskolan, att det där tabletterna du har för dina sömnsvårigheter inte längre biter och att du hela tiden har en ständig ångest över att du inte hunnit med träningen denna vecka heller. Inte? Oftast säger vi att allt bara är fint. För det är så vi är uppfostrade och inlärda att svara. Det är bara en artighetsfras.
För vissa är livets små jävligheter bagateller i vardagen som man löser med att man sover på saken och växer bort med tiden. Andra lever i sina egna privata helvete och kommer aldrig därifrån.
Psykisk ohälsa är ett växande globalt problem. Det ger sig uttryck i exempelvis ångest, depression, sömnsvårigheter, stress och tvångstankar. Som aldrig förr går vi på antidepressiva, sjukskriver oss, får olika typer av självskadebeteende och, det värsta av allt, väljer att avsluta vår existens.
Enligt folkhälsomyndigheten uppger var femte svensk att de fått diagnosen depression av en läkare någon gång under livet. Den grupp av människor som upplever mest psykisk press, hela 15% i gruppen, är unga tjejer mellan 16-29.
Finns det någon bevisning på var folk mår dåligt? Skiljer det emellan stad och land?
Mycket av den statistiken som går att hitta bygger mest på ålderskategori, det finns väldigt lite och gammal forskning på hur det skiljer sig på var man bor, men också vad man jobbar med. På den forskning som man fått fram, visar det också lite olika resultat som forskarna helt enkelt tolkar på olika sätt. Och det fångar tidningar fort upp med ganska o-charmiga rubriker. Ena rubriken säger att det är hälsosamt och mindre risk för psykisk ohälsa om du bor i stan, eftersom du antagligen är högutbildad, vilket kan kännas tveksamt. Andra skriver om hur barn som blir uppväxta på landsbygden minskar risken med 50% när dom blir vuxna att drabbas av psykisk ohälsa.
Mellan raderna nämner man att det kan bero på mindre tillgång till sociala tjänster. Att inte detta får större uppmärksamhet är för mig ett mysterium.
Det jag konstaterar är att det är väl inte så svårt att förstå hur vi alla kan drabbas olika för vad livet utmanar oss människor på. På det så har vi också våra privata liv. En skilsmässa, tufft i skolan, ensamhet, ett sjukt barn, en olycka eller egen sjukdom.
Men vad för typ av hjälp som finns att tillgå, beror på var du finns i landet och hur fort du kan få hjälp. Att få hjälp med sin psykiska ohälsa är idag inte en enkel sak att göra. Köerna på BUP och resurserna på vårdcentralerna är knappa och svåra att få hjälp akut till. När man är som svagast, blir det krångligare att verkligen få guidning till rätt hjälp. Om man orkar att ta det steget själv.
Med en mörkare tid som väntar med inflationen och ränteläget, är risken också större att pressen ökar och vårt mående blir drabbat. Psykiskt ohälsa är lika mycket sjukdom som våra andra mer ”synliga” sjukdomar. Var finns hjälpen? Det behöver våra politiker se över på regional och lokal nivå för ett mer välmående Skaraborg.
