Fredag 22 mars 2019

Innovationer eller kanoner?

Svensk trygghet bygger på utbildning, forskning och innovationer. Dessutom på företag som vågar satsa på att utveckla nya rön.

Detta är också en av anledningarna till att Västra Götalandsregionen så tydligt riktar sin regionala utvecklingspolitik på att framför allt stimulera just innovationer. Istället för ganska passiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, så väljer regionen att offensivt sikta på innovationer och kompetensutveckling, och därmed lägga grunden för nya företag och nya arbetstillfällen. I regionens värld kallas detta att man vill ”skynda på en ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling”. Det är klokt tänkt.

För Sverige som exportberoende industrination är just forskning och innovationer otroligt viktiga. Särskilt som den globala marknaden är stadd i ständig och accelererade förändring. Behoven att ställa om är ofantliga. Inte minst för de nödvändiga förändringar som krävs för att möta de växande klimatutmaningarna.

I vårt förra nummer efterlyste tre västsvenska forskare, med bas på Chalmers, att svenska företag bör gå före för att exempelvis ta fram koldioxidfria varor och tjänster. Visst finns det risker, påpekar forskarna, men de nödvändiga utsläppsminskningar som världssamfundet måste inriktas på, ger också en gigantisk världsmarknad för de företag som aktivt satsar på att minska sin klimatpåverkan.

Idag är klimatförändringarna det största hotet mot vårt samhälle. Det gäller globalt och är för somliga stater en ren överlevnadsfråga.

I en säkerhetspolitisk diskussion borde frågan om hur vi ställer om vårt samhälle till en långsiktigt hållbar utveckling vara den verkligt centrala frågeställningen. En sådan prioritering skulle snabbt leda till slutsatsen att Sverige som nation måste spänna bågen än mer, för att satsa på innovationer, forskning och utveckling.

Västsvenska industrimannen Carl Bennet har i höst efterlyst en kraftig satsning på forskning, från dagens 1 procent av bruttonationalprodukten till åtminstone 1,5 procent. Carl Bennet menar att om staten gör en sådan satsning, så kommer näringslivet haka på och se till att svensk forskning skapar kunskapsmiljöer i världsklass.

Men var finns de politiker som i den rådande säkerhetspolitiska debatten lyfter denna fråga? Och som ställer frågan om det är den här typen av satsningar som långsiktigt ger verklig stabilitet och trygghet? Var finns de politiker som kräver att 1,5 procent av BNP viks till forskning?

Istället pågår ett enormt politiskt budgivande för att satsa mer pengar på det militära försvaret. Där springer politiker benen av sig för att sprida löften som att öka anslagen från drygt 1 procent av statsbudgeten till 2 procent. Precis som NATO och president Trump vill ha det.

Men detta kostar miljarder. Extremt många miljarder! 2018 kostade försvaret cirka 53 miljarder kronor. En fördubbling av det anslaget innebär naturligtvis lika många miljarder till. Var ska de pengarna tas?

Eftersom klimathotet är det största säkerhetshotet mot hela världssamfundet, så vore det betydligt klokare att istället satsa dessa miljarder på forskning och innovationer.
Typ det Carl Bennet föreslår.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    Du har en mission att uppfylla Per Gustafsson! Tänk om du kunde övertyga andra ledarskribenter och opinionsbildare om det vansinniga i att satsa miljarder på ett försvar som är odugligt för att möta de hot som vi möter! Krigsmateriel-industrin, som tydligen är viktig, måste ju såväl som annan industri, kunna lägga om sin produktion! Enligt SIPRI kostade världens militära utgifter 1600 miljarder US-dollar år 2016. USA leder stort med 600 miljarder, Kina 215. Det har världen inte råd med! Per G. väcker en berättigad fråga. Ska Trump och Nato styra vårt tänkande i en livsviktig fråga om vår framtida säkerhet?