Måndag 30 mars 2020

Klimatpolitik i verkligheten

FN:s klimatmöte i Madrid blev en besvikelse. Stater som styrs av högerpartier gjorde åter allt för att bromsa en effektiv klimatpolitik.

I EU är 26 av 27 länder överens om ett klimatneutralt Europa senast 2050. Detta borde omfatta alla 27 länderna. Men naturligtvis ställer sig Polen utanför.

I Polen styr det högernationella partiet Lag och rättvisa. Partiet samarbetar i Europaparlamentet med Sverigedemokraterna. Det förvånar därför inte att SD också är det mest passiva partiet när det gäller miljöpolitik i Sverige, som baktalar varje seriöst försök att åstadkomma resultat.

Ett av få ljusglimtar från klimatmötet COP25 i Madrid är att länderna enats om att klimatmålen bör skärpas. I Parisavtalet konstaterar alla länder att temperaturökningarna på jorden måste begränsas till max plus två grader, med strävan att begränsa ökningen till plus 1,5 grader.

Verkligheten drar nu mot plus tre grader! Det är riktigt allvarligt, och kommer ställa stora krav på världens samtliga stater att vid nästa års klimatmöte i Glasgow enas om hur världen ska nå målet.

Värd för det mötet är Storbritannien. Det bådar inte gott att det är konservativa Boris Johnson som därmed får ansvaret att se till att saker händer. Hans ointresse att samarbeta inom EU, och hans undfallenhet för USA:s president Trump är oroväckande tecken.

Det är bra att Sveriges regering, med stöd av Centerpartiet och Liberalerna, nu stakar ut en offensiv långsiktig klimatpolitik. Den klimathandlingsplan som i veckan presenterats syftar till att nå riksdagens mål om att Sverige år 2045 ska uppnått nollutsläpp av växthusgaser.

Klimatpolitiken har alltför länge betraktats som en separat verksamhet, vid sidan av all annan politik. Men det är all mänsklig aktivitet fram till nu som har orsakat utsläppen av växthusgaser: hela ekonomin, alla transporter, all industri. För att utsläppen ska minska måste klimatet vara en integrerad del av hela ekonomin och allt vi gör, konstaterar regeringen och presenterar en lång rad prioriteringar som nu måste göras.

Normalt skulle man hoppas att ansvarskännande oppositionspartier i riksdagen skulle sluta upp bakom en trovärdig klimatpolitik. Men sannolikheten för det är liten.

Under de senaste åren har vi återkommande sett hur pompösa uttalande från Moderaterna och Kristdemokraterna om vikten av ingångna långsiktiga uppgörelser, strax åtföljts av att samma partier raskt rivit överenskommelserna.

Så skedde med decemberöverenskommelsen för stabilitet i svensk politik, så skedde också med energiöverenskommelsen. Och vad gäller åtgärder mot gängkriminaliteten hann ju partierna knappt sätta sig vid bordet, förrän M och KD rusade iväg. De ville inte alls ha någon brett förankrad, handlingsinriktad, politik.

Därmed återstår för de tre högerpartierna, M, KD och SD, att nu själva visa hur de tillsammans kan skapa klimatneutralitet i Sverige.

Trovärdigheten för deras vilja till det är dock mycket låg. Speciellt som det numer är SD-ledaren Jimmie Åkesson som i praktiken anger färdriktningen för den nationalkonservativa högeroppositionen.

Ur detta block kommer inte något gott. Inte heller för klimat och miljö.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.