Måndag 22 oktober 2018

Kontanter – bara i kristid?

Förra veckan fick 4,8 miljoner hushåll en broschyr i sin brevlåda, om vad som är viktigt att tänka på om krisen, eller kriget, kommer.

Avsändare är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som på regeringens uppdrag vill göra befolkningen bättre förberedd på följderna av allvarliga olyckor, extremt väder, it-attacker eller militära konflikter. Det förändrade säkerhetspolitiska läget i vår omvärld anges som orsak.

Någon liknande information har staten inte försett invånarna med på mången dag. Man får gå flera decennier tillbaka för att hitta tidigare versioner av broschyren ”Om kriget kommer”.

På broschyrens mittuppslag finns långa listor med sådant som vi invånare bör tänka på i ett eventuellt krisläge. Allt från att se till att vi alla har ett reservförråd med mat, konserver och torrvaror, till att också säkra vattendunkar, ljus och batterier.

En viktig punkt är att elektricitet, bredband och mobila nät är utomordentligt sårbara. Räkna kallt med att de inte fungerar, manar MSB, och uppmanar befolkningen att söka andra informationsvägar.

Detsamma gäller våra pengar. Vår statliga myndighet manar befolkningen att alltid se till att ha kontanter hemma – gärna i småsedlar!

Där någonstans blir statens agerande svårbegripligt och direkt dubbeltydigt.

För samma stat låter samtidigt bankerna smita från det självklara ansvaret att hantera kontanter för befolkningen. Det är ju inte nog med att bankerna slår igen sina kontor runt om i Sverige. Dessutom vägrar storbank efter storbank, att befatta sig med kontanter.

Sämst i klassen är giganterna inom svensk bankvärld; SEB och Nordea. De har idag knappt en handfull bankkontor som hanterar kontanter. Swedbank ligger inte långt efter.

Förra året varnade riksbankschef Stefan Ingves för att bankernas kontanthantering minskar för snabbt. Avståndet till närmaste bank som befattar sig med dessa betalningsmedel, ökar kontinuerligt. Och inte kommer det bli lättare att nå dessa banker i ett eventuellt krisläge.

De banker som fortfarande skiljer ut sig är de lokalt ägda sparbankerna. Som exempelvis Sparbanken Skaraborg, Åse-Viste sparbank, Tidaholms sparbank och Lidköpings sparbank. Det är uppenbart att närhet till kunder och ”ägare” gör att man inte rusat med lika fort i detta avseende.

Jag har ställt frågan tidigare och gör det igen:

Vad är det som gör att lokalt ägda banker kan ha kvar lokala bankkontor på småorter – samtidigt som de stora affärsbankerna lägger ner sina kontor i mindre kommuner? Och varför kan de lokala bankerna ha kvar hantering av sedlar och mynt, medan storbankerna gör det allt svårare att hantera kontanter på bank?

Regering och riksdag kan inte låta detta fortsätta. Säkerställ i de regelverk som finns att om man vill bedriva bankverksamhet i Sverige, så måste bankernas alla kontor självklart också hantera de betalningsmedel som vi använder. Det må vara allt från kreditkort och internetbetalningar till sedlar och mynt ner till minsta valör.

Det blir direkt pinsamt när staten kräver att medborgarna ska säkra kontanter, men samtidigt låter bankerna och dess ägare slippa undan sin del av detta ansvar.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    Ledarens kritik mot våra banker är synnerligen väl motiverad och kanske lite väl återhållsam? Själv ser jag bankernas behandling av kundkretsen som närmast skamlös! Per G. anser att regering och riksdag ska agera! Är det inte snart dags att förstatliga bankerna? Det stora statliga innehavet av aktier i Nordea sålde Allians-regeringen ut, det gällde att finansiera jobbskatteavdragen! Där rök en möjlighet att påverka banken. Kan man styra bankerna utan att äga dem?