Onsdag 15 augusti 2018

Land i balans?

Idag startar Landsbygdsriksdagen i Örnsköldsvik.

Landsbygdsriksdagen är en av Europas största mötesplatser för landsbygdsutveckling och har anordnats av riksorganisationen ”Hela Sverige ska leva” sedan 1989. Årets tema är ”för ett land i balans”.

Raden av prominenta gäster brukar vara lång vid detta gigantiska arrangemang. Möjligheten att tala och diskutera med företrädare för landets 5000 byalag, utvecklingsgrupper och samhällsföreningar lockar såväl politiker som myndigheter och näringsliv. I år är gästlistan särskilt politikertung. Tacka för det, det är ju val den 9 september i år.

Så i morgon lördag 19 maj samlas i princip alla partiledare i Arena Fjällräven i Örnsköldsvik för att diskutera de växande klyftorna mellan stad och land. Alla partier utom Kristdemokraterna har skickat sin partiledare; Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M), Gustav Fridolin (MP), Annie Lööf (C), Jimmie Åkesson (SD), Jonas Sjöstedt (V) och Jan Björklund (L). Till denna grupp tillkommer Magnus Oscarsson (KD).

Kommer då landsbygdsfrågorna bli en valfråga 2018? Knappast. Och tyvärr inte, måste tilläggas.

Detta trots att klyftorna ökar och att centralisering till storstadsområden och regioncentra accelererar. Det är det inte för dessa väljargrupper som partierna lägger upp sina huvudstrategier. Huvudmålet, för flertalet partier, är den breda välmående medelklassen i de större städerna. Där avgörs valet. Det vet partierna. Det är deras valmöjligheter och deras behov av service och trygghet som styr valstrategerna.

Därför utarmas servicen på småorter och i glesbygd. Därför kan ensamma polispatruller fortsätta tvingas patrullera områden som motsvarar en femtedel av landets yta. Därför läggs kommersiell service ner och viktiga funktioner som apotek fokuserar på storstäderna där möjligheterna att vinstmaximera är som störst.

Därför får skolbarn åka allt längre till sina skolor och därför blir det allt längre till sjukhus och vårdcentraler. Därför försvinner bankerna, fort som ögat, från småorter och för den delen också mindre städer – för de har ju sin globala marknad att tänka på.

Den parlamentariska landsbygdskommitteen skulle exempelvis titta på hur statliga myndigheter ska vara närvarande i landets alla kommuner. Vad göra mot det faktum att avstånden också ökar till arbetsförmedling, försäkringskassa, pensionsmyndighet, skatteverk och polis. En tidigare statlig utredning hade föreslagit att staten tillsammans med kommunerna borde säkerställa statliga lokala servicekontor i landets alla kommuner. Alla kommuner applåderade och lovade ställa upp. Det lär ha varit över 400 remissyttranden som stödde förslaget. Tre myndigheter var klart emot. Gissa vilka? Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

För rikspolitikerna var valet enkelt; med dessa tre myndigheter i ena vågskålen och 400 andra remissinstanser i andra; så självklart följde man sina statliga myndigheter. Av förslaget bidde en tumme. Nu ska statliga lokala servicekontor säkerställas i alla ”arbetsmarknadsregioner” – FA-regioner. Typ Skövde, Lidköping och Jönköping. Så blev det med den decentraliseringen.

Djävulen sitter i detaljerna. Ett belysande exempel är kulturpolitiken. Staten lägger drygt 52 miljoner kronor årligen, genom Boverket, för att stödja lokala samlingslokaler, typ Bygdegårdarna och Folkets Hus. En spottstyver i rikets räkenskaper. Enda parti som vill öka är Centerpartiet, till 67 miljoner kronor.

Men är detta lilla anslag fredat tro? Inte då.

Två partier vill mer än halvera anslaget; Sverigedemokraterna och Liberalerna. Mest skär SD ner på anslaget, till 20 miljoner kronor.

I Liberalernas fall motiveras detta med att partiet anser att samlingslokaler, för exempelvis teatrar, konserter och konstutställningar, är en ”kommunal fråga”. Samma politiska krafter tvekar inte en sekund att lägga hundratals miljoner kronor på nationella kulturlokaler i Stockholm.

Tydligare kan det inte bli.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.