Fredag 22 mars 2019

Landsbygd utan banker?

”Affärsbankerna har övergett sin tidigare roll som framtidsinriktade samhällsbyggarbanker för hela Sverige. Därmed ökar de regionala klyftorna och den ekonomiska aktiviteten minskar i hela samhället”.

Så skrev nio kommunalråd, strax före valet, i Svenska Dagbladet. De har tröttnat på storbankernas nonchalans mot landsbygd och glesbygd, och har därför etablerat ett nationellt banknätverk i syfte att förändra regelverk och lagstiftning.

Å ena sidan kan kommunföreträdarna konstatera att de fyra storbankerna i Sverige år efter år gör gigantiska vinster. 2017 var det samlade plusresultatet för de fyra stora; SE-banken, Nordea, Swedbank och Handelsbanken, omkring 106 miljarder kronor.

Å andra sidan fortsätter samma storbanker att ”lägga ned sina kontor på landsbygden, vägra kontanthantering, fortsätta att vara restriktiva till en stor del av landsbygdens många småföretag, visa ointresse för landsbygdens infrastruktur och strunta i sin tidigare roll som framtidsinriktade samhällsbyggarbanker för hela Sverige”, som kommunalråden uttrycker det i sitt upprop.

Detta är i längden ohållbart. I kommun efter kommun kan man vittna om hur storbankernas bristande engagemang försvårar för många företags utveckling utanför storstäderna. Inte minst för småföretagen.

Dessutom ”de deltar nästan inte alls i skilda arrangemang och framtidssatsningar i syfte att vara en del av det lokala men ofta även regionala näringslivet och samhällsbygget” konstaterar de frustrerade kommunalråden.

Vad får det för konsekvenser om de ledande bankerna fortsätter prioritera ner bankmarknaden på mindre orter? Vad får det för konsekvenser om vi har ett bankväsende som enbart ser sig som vinstmaximerande storstadsbanker, och som dessutom definierar sina marknader som globala – men sällan som lokala?

Tiotusenkronorsfrågorna som följer är:

Vad är det som gör att lokalt ägda banker samtidigt kan ha kvar sina lokala bankkontor på småorter? Och varför kan dessa lokala banker ha kvar hantering av sedlar och mynt? Och varför kan dessa upprätthålla kompetens och engagemang på lokala marknader? Och – hör och häpna – dessutom göra det på ett ekonomiskt framgångsrikt sätt – såväl för banken själv som för det omgivande samhället.

Jag har tidigare på denna ledarplats hävdat att något är ruttet i de stora bankerna. För det finns bara en rimlig förklaring till denna absurda situation. Den handlar om makt och det handlar om förankring. Det är naturligtvis så enkelt som att kunderna lokalt måste ha kontroll över sina banker.

Eller som kommunalrådens upprop konstaterar:  ”Om vi inte hade haft seriösa lokala banker som de 60 sparbankerna och Länsförsäkringar Bank på viktiga platser på landsbygden skulle flertalet regioner i Sverige vara på fallrepet eller föremål för omfattande och passiva statliga stödinsatser.”

En gång i tiden startades i detta land lokala kooperativa banker och lokalt stiftelseägda sparbanker. Det gjordes för att säkra tillgång till kapital för småföretag och privatpersoner.

Vi är där igen. Statsmakten måste ändra regelverken så att det blir enklare att starta lokala kooperativa och kundägda banker utan att behöva använda aktiebolag som enda plattform.

Kommunalråden pekar också på att statliga etableringslån skulle kunna vara ett verksamt medel för att underlätta start av fler lokala banker på platser där affärsbankerna lämnat fältet. Ja, de går så långt som att be statsmakten att titta utanför de svenska gränserna, och förmå sparbanker i våra grannländer och Andelsbankerna i Finland att bidra till landsbygdens utveckling också i Sverige!

Nuvarande regelverk tillkom en gång för att stävja ansvarslös penninghantering i de stora affärsbankerna. Paradoxen är att samma banker idag kapar åt sig gigantiska vinster.

Det sorgliga är att dessa regler samtidigt sätter käppar i hjulet för att etablera och utveckla fler seriösa lokala banker med låg riskprofil. Något som hela Sverige behöver mer av.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.