Fredag 14 augusti 2020

Löfven eller Åkesson?

Den demokratiskt valda regeringschef som innehaft sitt ämbete längst tid i världen, kommer från Sverige.

Det finns ingen folkvald stats- eller premiärminister någonstans eller någonsin, som suttit så länge som Tage Erlander gjorde. Han tillträdde 1946 och avgick 1969. Han ledde det svenska samhällets omvandling som industristat, till nuvarande välfärdsland.

Att vara statsminister i 23 år, och dessutom ha stöd av 40 till 50 procent av befolkningen, tyder på att han borde vara en sällsynt populär person. Men så var det sannerligen inte under lång tid.

Det var inte lätt att efterträda folkkäre Per-Albin Hansson. Den borgerliga oppositionen, med Bertil Ohlin (fp) i spetsen, missade inte något tillfälle att ifrågasätta Tage Erlander. Nu var Erlander inte särskilt undfallande i sin relation tillbaka, ska ärligt sägas. Den enda partiledare som stod Erlander nära, var Centerpartiets Gunnar Hedlund. De båda ledde också Sverige under flera år på 1950-talet.

Trots regeringskriser och kabinettsfrågor så fortsatte Tage Erlander styra landet. I en fantastisk bok beskriver historikern Dick Harrisson hur Erlander blev folkkär och en självklar landsfader; ”Tage Erlanders stora ögonblick i televisionen kom i direktsändning av Hylands hörna den 19 december 1962. Inför en hel nation transformerades den torra lundaakademiske statsministern till en folkkär värmländsk historieberättare”.

I en osäker omvärld var han sedan självklar ledare inför valet 1968, ett val som blev en enastående framgång för just Tage Erlander.

Erlanders råd till framtida politiker var kort; att man ska tänka igenom vad man vill ha sagt, formulera sig så människor bli intresserade och vara sig själv.

Vara sig själv! Någon undrar om detta verkligen fungerar i dagens supermedialiserade politiska värld. Ledarskribentens bestämda uppfattning är att det är så – även idag.

I riktiga kriser prövas ledarskapet. Sanna ledare kan bara vara trovärdiga genom att bottna i sig själv och sin bakgrund.

Under flera år har nuvarande statsminister Stefan Löfven fått klä skott för det mesta. Han kritiseras för politisk senfärdighet och oförmåga att hantera det politiska spelet. Ofta av unga medietränade och stajlade politiker. Sådana som knappt satt sin fot utanför sitt eget ungdomsförbund.

Enögda borgerliga debattörer småler över hans bakgrund som svetsare i Ångermanland. Precis som Thorbjörn Fälldin en gång hånades för sin bakgrund som får bonde.

Inte ens det faktum att Löfven samlat fyra partier bakom sin regering, inger respekt. Snarare tvärtom.

Nu befinner sig Sverige i kris. Riktig kris. Då fordras ledare som kan hantera denna situation. I sådana lägen sluter medborgare oftast upp bakom sin regering och sina myndigheter. Om de sköter sig bra, vill säga.

Men det finns något mer. Att förtroendet för Stefan Löfven stadigt ökar, och att hans parti närmast tokrusar uppåt i opinionen, tyder på något mer.

Medborgare förstår vem man vill hålla i handen när det blåser riktigt hårt. I en sådan situation spelar högerns Jimmie Åkesson, liksom Busch och Kristersson i en helt annan division.

Stefan Löfven upplevs helt enkelt trygg och förtroendegivande.
Att vara sig själv ger nu resultat.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.