Måndag 19 augusti 2019

Museum för alla?

I år fyller Västergötlands museum 100 år. Sedan 1919 har museet funnits för att bevara och levandegöra vår historia och vårt gemensamma kulturarv.

Den frågan som måste ställas i efterdyningarna av jubileumsfirandet, är vad som egentligen är museernas roll kommande hundra år? Hur ser ett museum ut på 2020-talet? Vad gör museer relevanta i sin samtid?

Museiledningen ger sitt eget svar, i valet av jubileumsutställning. Symptomatiskt läggs fokus på museets samlingar av föremål. Just det som också var själva grunden när museet en gång bildades.

Det handlar om ”back to basic”. För i en tid när historia och kulturarv kan levandegöras i en mängd nya format (exempelvis via TV- och radiokanaler eller internet) så är det inte konstigt att institutionen återvänder till just det som är museets egen unika tillgång; de historiska föremålen.

Det är som om museibyggnaden därmed ska vändas ut och in. I framtiden så blir det museets lager som ska vara dess skyltfönster. Och ur ett sådant perspektiv känns utställningen ”Själabärarna” självklar. Nästa steg skulle ju kunna vara att paketera hela föremålslagret på samma sätt.

Och därmed är museet tillbaka till hur det såg ut år 1919, när museet staplade flintyxor på flintyxor i husets monterhallar.

Detta måste dock problematiseras. För det som museet samtidigt missar är hur man verkligen levandegör historia, för att öka kunskap och förståelse hos alla besökare. I museets uppdrag ligger också att belysa olika skeenden, problematisera, beskriva utmaningar och ställa frågor som måste ställas.

”Själabärarna” ställer nämligen krav på besökaren; krav på att ha förförståelse, insikt och kunskap om det som visas upp. Utan pedagogiskt anslag blir den här typen av utställningar tyvärr exkluderande.

Det andra problemet med museets vägval, är att man blir inåtvänd. Som en följd av att samlingarna ska stå i centrum, blir också museibyggnaden och huset i Skara mer och mer centralt. Det är kanske inte konstigt, för det är ju där som föremålen finns. Men under 2020-talet kommer inte den främsta dörren till historia och kulturarv, vara just entrédörren till huset i Skara.

Ett regionalt museum måste ha ambition och resurser att finnas närvarande i hela Västergötland. Därav museets namn.

Samhället ser annorlunda ut idag än det gjorde 1919, och det är utifrån sin samtid som frågorna måste ställas: Hur främjar region och kommun bäst ett ökat intresse för historia och kulturarv? Hur levandegörs kulturarv i människors vardag? Hur förhåller sig museerna till detta? Hur nås nya grupper – och inte bara den etablerade publiken? Hur skapas utställningar och upplevelser tillsammans med föreningsliv, skolklasser, arbetsplatser och grupper i hela vårt län?

Detta blir en tuff uppgift för ett ensamt museum med ett trettiotal anställda i Skara. En klok museiledning måste därför hitta strategier för att klara dessa utmaningar tillsammans med andra regionala aktörer. 

Jubileumsåret markeras med en återgång till tankarna kring 1919. Kanske applåderas detta av den publik som redan är vana museibesökare. Men museets uppdrag måste vara mycket större än så.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.