Onsdag 17 juli 2019

Ohlins liberala väg

Liberalerna väljer ny partiledare. Tre kandidater reser land och rike runt för att få stöd för sin kandidatur. Men långt viktigare än person och ledaregenskaper, är vilken politisk väg som Liberalerna ska välja.

Läget för partiet är prekärt, för att inte säga direkt katastrofalt. Med få medlemmar och svag lokal basorganisation, blir det helt avgörande att partiet nu förmår bli relevant i vår tid.

Vägvalet borde vara givet.

Till höger slåss tre partier om att vara det ledande konservativa partiet. Moderaterna är hårt pressade av såväl högernationalistiska Sverigedemokraterna som av Kristdemokraternas nyfunna hårdföra konservatism. Tillsammans har partierna idag 45 procent av väljarna.

Om Liberalerna (utifrån en ängslan att inte uppfattas vara ett pålitligt borgerligt parti) skulle satsa på positionen att vara ett liberal-konservativt stödparti till högern, lär partiets saga vara all. Detsamma gäller om partiet skulle försöka sig på en nyliberal eller marknadsliberal linje.

Däremot finns det en annan position som är ledig. Det är det utrymme som skapats för ett tydligt ”borgerligt vänster-parti”. För Liberalerna är positionen den enda vägen framåt.

Vägvalet är inte obekant för Liberalerna. Efter andra världskriget var Folkpartiets ledare Bertil Ohlin den självklara oppositionsledaren visavi Tage Erlanders socialdemokrati. Inte för att Bertil Ohlin bedrev en extrem borgerlig högerpolitik, utan för att Ohlin drev en mycket tydlig socialliberal linje. I en lång rad av frågor var avståndet mellan Liberalerna och Socialdemokraterna de facto inte stort. Det gällde exempelvis välfärdsfrågor och löntagarfrågor.

Striden mellan FP och S var istället hård inom utrikespolitik och försvarspolitik liksom i synen på statligt ägande i näringslivet.

Folkpartiet var, under Ohlins tid, inte något enögt företagarpartiet. Partiet var ett trovärdigt alternativ för många löntagare; främst tjänstemän, men också arbetare. Detta hade sin grund i partiets pålitlighet när det gällde utveckling av välfärdstjänster, socialförsäkringssystem och trygghetsfrågor för löntagare. Därmed utmanade också Folkpartiet den socialdemokratiska hegemonin inom dessa områden.

Liberalerna kan åter bli relevant. Men då behöver partiet återta en tydlig socialliberal position, där partiet står upp för välfärdsfrågor och socialt ansvarstagande liksom för löntagarnas trygghetsfrågor. Ett sådant vägval innebär en markerad rågång mot högern, men det blir också en utmaning gentemot socialdemokratin.

Positionen som borgerlighetens socialliberala vänsterparti ligger vidöppen. Ett skäl är att Centerpartiet, i utmejslandet av sin en egen liberala profil, valt den mera marknadsliberala vägen. I Centerpartiet är det  företagarintressena som sätts främst. Trovärdigheten hos löntagare är inte heller särskilt hög.

Troligen är det just det socialliberala vägvalet, som partiledarkandidaten Erik Ullenhag syftar på, när han vill att hans parti ska vara ”snälla”.

Underskatta inte ”snällhet” och socialt ansvarstagande, i en tid när borgerligheten färgas av aggressiva högerpartier.

 

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    Per G. Har helt rätt i att byta ledare kommer inte att hjälpa L ur krisen. L måste byta både ledare och politik. Man driver omöjliga frågor som stöter bort olika väljare. Vem vill ha Euron? Nato-anslutning? Kärnkraft? L är det mest okritiska EU-partiet, nu vill man att det stora fredsprojektet ska mobilisera en egen krigsmakt! L måste bli mer liberala!
    Länge leve liberalismen, men Gud bevare oss för Liberalerna!