Söndag 18 november 2018

Politik är att vilja

Ingen kan vara förvånad över den oklarhet som råder i svensk rikspolitik. I över tre år har det varit uppenbart att valresultatet den 9 september inte skulle förändra de maktpolitiska realiteterna i riksdagen något nämnvärt.

Visst har valresultatet gett varje parti nya förutsättningar; som t ex att Centerpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ökade. Liksom att de rödgröna partierna är fortsatt störst.

Men de maktpolitiska realiteterna, sett ur ett traditionellt blocktänkande, är i princip desamma som de var 2014.Det nya är att blockpolitiken, som den formades 2004, har imploderat. Alliansen finns inte längre som ett gemensamt block.

Allt sedan de Nya Moderaterna lämnade Reinfeldts och Borgs mera liberal-konservativa linje, så har  Moderaterna och Kristdemokraterna allt tydligare format en egen högerallians. Det började när dessa partier spräckte decemberöverenskommelsen och det accentuerades när samma partier öppnade dörren också för Sverigedemokraterna. För Jimmie Åkesson är det självklart ett viktigt delmål att börja definiera sitt parti som en del i ett nationalistiskt konservativt högerblock bestående av M, KD och SD.

När detta skrivs är det Stefan Löfvens tur att sondera möjligheterna att hitta ett regeringsunderlag och skapa en regering som kan tolereras av riksdagen. Tidigare har Ulf Kristersson gjort sitt försök att ,ända in i kaklet, bilda någon form av moderatledd ministär. Det försöket slutade med att Centerpartiet och Liberalerna sa nej.

Politikens innehåll

Alla politiker är överens om att det är politikens innehåll som är det centrala. Så måste det också vara. Detta kommer också vara det som slutligen avgör frågan om Sveriges nya regering.

Ta livsmedelspolitiken som ett exempel.

I närmare tio år drev Lantbrukarnas Riksförbund kravet om en nationell livsmedelsstrategi som en nödvändig bas för en offensiv jordbruks- och livsmedelspolitik.

De moderatledda alliansregeringarna hann avverka hela åtta år utan att denna fråga roddes i hamn.  Frågan är om den egentligen ens kunde påbörjas.

Även om mycket viktigt gjordes på landsbygdsdepartementet under centerpartisten Eskil Erlandssons tid, så lyckades han inte baxa fram en brett förankrad livsmedelsstrategi: Vare sig genom regeringen och än mindre genom riksdagen.

Var motståndet fanns i alliansregeringen kan givetvis diskuteras, men mången statstjänsteman/kvinna kan vittna om centerpartistisk frustration över de krafter som aktivt motarbetade en sådan politik. Uppenbart var frågan inte prioriterad i regeringens yttersta ledning.

Idag har vi en nationell livsmedelsstrategi, som såväl rikspolitiken som branschen står bakom. Inte minst applåderas den av lantbruksnäringens egna organisationer.

Utveckla hela Sverige

Detta hade inte varit möjligt utan att regeringen Löfven prioriterat detta. Garanten för att strategin överhuvud taget kom fram var ett förhållningssätt som bejakar breda blocköverskridande överenskommelser. Då blev det resultat! Precis som det blivit för energipolitiken, klimatpolitiken och ytterligare 23 överenskommelser.

Det gamla Bondeförbundet hånades understundom för att partiet för ”tio öre mer för mjölken” ingick långtgående uppgörelser med dåvarande socialdemokratiska regeringar. Så skedde på 1930-talet när handslag gjordes för att skapa trygghet för lantbruksnäringen, samtidigt som trygga arbetsmarknadspolitiska reformer för löntagare kunde sättas i sjön.  Mönstret gick igen på 1950-talet och 1990-talet.

Ren och skär vilja

Politik är oftast inte konstigare än så.

För lantbruket är det viktigt att vi får en aktiv regeringspolitik som nu tar vid där livsmedelsstrategin var startpunkten. En offensiv politik för de gröna näringarna som lägger grunden för ett starkt inhemskt jord- och skogsbruk. Med snabba akuta åtgärder som att sänka drivmedelskostnaderna, få ordning på Jordbruksverkets tröga utbetalningsrutiner och ett reformerat förhållningssätt från myndigheterna visavi de areella näringarna.

Ett gott råd; underskatta inte heller vad 10, 30 eller 50 öre mer för mjölken innebär i en karg lantbruksverklighet.

Viljan att utveckla landsbygden, i hela Sverige, kombinerat med angelägna reformer för en mera flexibel arbetsmarknad samt enklare instegsjobb för våra nya svenskar, är i högst grad en realistisk plattform för en framtida regeringssamverkan.

Lösningen på dessa frågor följer inte traditionella blockgränser. Det är skär och ren vilja det handlar om.

Och politik är framför allt att vilja.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.