Tisdag 25 september 2018

SD missar i kommunerna

Trots Jimmie Åkessons höga tonläge på valnatten är valresultatet med all säkerhet en stor besvikelse för Sverigedemokraterna.

Med 17,6 procent i riksdagsvalet ökade visserligen SD. Men resultatet är långt ifrån de höjder som partiledningen räknat in, före valet. Partiet skulle, enligt den egna självbilden, inte enbart bli näst störst i riksdagen, utan till och med Sveriges största parti. Inget av detta skedde. Partiet är inte i närheten av att vara Sveriges största parti. Inte ens näst största.

När vallokalsundersökningen presenterades på valnatten visste jublet inga gränser på SD:s valvaka. Den undersökningen pekade på över 19 procent.  Partisekreterare Richard Jomshoff uttalade självsäkert att partiet kommer gå klart över 20 procent.

Men denna gång har opinionsundersökningarna före valet lyckats ringa in SD:s väljarsiffror. Så har inte skett tidigare. Då har SD ofta underskattats. Men inte nu.

Helt klart är att SD:s frammarsch mattades av betydligt när valrörelsen kom att handla om de stora samhällsutmaningarna; klimathot, ekonomi, jobb, skola, vård och samhörigheten med övriga Europa.

När sådana frågor kom upp i utfrågningar och debatter var Jimmie Åkesson en tämligen blek figur. Det var anmärkningsvärt tydligt hur dåligt insatt han är, inom flera av dessa områden. Den återkommande svarsrepliken, när han konfronterades med sina egna förslag, var att ”ni ljuger”.

Till syvende och sist är SD:s verkliga akilleshäl partiets egen bruna, rasistiska historia. Förgäves har partiet försökt frigöra sig från den. Men det hjälper inte när kandidat efter kandidat avslöjas med kopplingar till nazism eller rasism.

När sedan vice talmannen Björn Söder i sommar delade upp medborgarna i ”svenskar” och ”icke svenskar”, lyfte han in en retorik som man får gå tillbaka till bruna tongångar på 1930-talet, för att hitta motsvarighet till. Att detta inte var en tanke-lapsus av Söder, blev tydligt i valrörelsens slutskede när Jimmie Åkesson talade om vilka som ”passar in” i vårt arbetsliv.

För öppen ridå presenterades detta grumliga nationalistiska tankegods. Det bekräftar åter att någon ”riktig förändring” egentligen inte skett inom SD. Trots att partiet valt att ha just den sloganen, för sin egen valkampanj. Men ränderna går uppenbarligen inte ur.

I den stunden var det nog en och annan väljare som valde att vända SD ryggen – när det väl gällde. Övriga har uppenbart inte hittills insett vidden av detta ideologiskt sluttande plan.

En slutsats efter valet i Skaraborgs kommuner, är att SD också förlorar sin möjlighet att utnyttja positionen som vågmästare.

Under den gångna perioden har stol efter stol i kommunernas fullmäktigeförsamlingar varit tom där väljarna valt in en SD-politiker. Och en genomgång av valresultatet visar att det kanske egentligen enbart är i tre kommuner som SD överhuvudtaget skulle kunna bli verkliga vågmästare; Lidköping, Tibro och Skara. Samt möjligen Götene. Det är färre än förra perioden.

Mariestad och Töreboda är två bra exempel. Här har SD i fyra år haft chansen att få något gjort. Man satt närmast i en gyllene sits. Men SD har varit handlingsförlamad. Nu har väljarna placerat dem på läktaren – och någon vågmästarposition blir det inte där på många år.

För detta kan SD inte skylla på någon annan än sin egen oförmåga.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    Ledaren nämner en rad kommuner där många av SD:s stolar stått tomma. I Falköping har detta skett många gånger. Trots detta verkar väljarna ganska trogna sitt SD. De tappade bara ett av sina tio mandat.Där tippade jag utgången grovt fel!