Fredag 5 juni 2020

Självförsörjning måste öka

I februari 2014 tog dåvarande moderata finansministern Anders Borg bladet från munnen om svensk jordbrukspolitik.

Han konstaterade krasst att framtiden för svenskt jordbruk inte ligger i att producera stora mängder livsmedel, ”bulkproduktion”, utan att framtiden ligger i att nischa jordbruket med högförädlade lokala livsmedel. Resten kan vi importera, var hans tes, och han ansåg att svenska bönder borde klättra i ”värdekedjan”,  likt sina italienska bondekollegor.

”Jag tror inte att svenskt jordbruk överlever som industri. Vi måste höja förädlingen och satsa mer lokalt och närproducerat” deklarerade en självsäker finansministern.

Att det är viktigt att satsa på lokal förädling och närproducerat är helt rätt. Men att Sverige skulle minska sin egen livsmedelsproduktion och överge livsmedelssektorn, som fundamental industrisektor, vore fullständigt galet.

Även om detta inte var, eller blev, alliansregeringens politik så är det fortfarande belysande för inställningen i maktens korridorer kring svenskt jordbruk och kring svensk livsmedelsförsörjning. Finansminister Anders Borg (M) eget tyckande var i sig avslöjande.

För ordningens skulle ska tilläggas att Anders Borg snabbt fick backa från sin förutsägelse om den svenska livsmedelsindustrins snara död.

Men notera att ordet ”självförsörjning” överhuvudtaget inte fanns med i hans tankelinje!

Idag handlar hela den svenska debatten om vår självförsörjning. Coronavirusets framfart och oron för isolering och varubrist har skrämt upp folk i hela landet.

Ett märkligt sådant exempel är den hysteriska jakten efter skogsprodukten toapapper, som folk tydligen har hamstrat som galningar. Ironiskt nog är vår självförsörjningsgrad inom det området 200 procent. Så vi lär ha toapapper för över 20 miljoner människor, även i kristid och isolering.

Men när det gäller livsmedel så är det allvarligt. Sveriges självförsörjningsgrad är bara 50 procent, och landets beredskapslager inom detta område är mycket små.

Detta måste nu upp på agendan. Sveriges riksdag har i bred enighet nyligen slagit fast en långsiktig livsmedelspolitisk strategi.

Enligt denna är det övergripande målet nu /citat/: ”en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet.

Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Visserligen står det inte explicit att självförsörjningsgraden SKA öka, utan att den förda politiken ”skulle kunna bidra till” ökad självförsörjningsgrad.  Men detta måste nu skärpas till ett tydligt ”ska”.

Behovet av att kraftigt öka svensk självförsörjning av livsmedel är uppenbar. Nu måste politiken skaffa effektiva verktyg för att åstadkomma detta. Självklart inom ramen för en förnyad europeisk jordbrukspolitik. Sverige kan därför inte fortsätta vara ett medlemsland i EU som agerar för att skära ner stödet till jordbrukssektorn.

Den bistra sanningen är att en ökad självförsörjningsgrad i Sverige kräver resurstillskott av skattekollektivet. Marknaden kommer aldrig fixa detta.

Tricket blir att stimulera såväl en nischad lokal livsmedelsproduktion som en långsiktigt hållbar ”bulkproduktion” av mat.

Det finns ett ”före Corona” – och ett ”efter Corona”. Coronaviruset har för lång tid förändrat den politiska spelplanen.

Politiken ”efter Corona” kan inte vara densamma inom livsmedelspolitiska området. Självförsörjningen måste öka.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.