Vår säkerhetspolitik vilade under många år på alliansfrihet. Detta tillsammans med en försvarspolitik baserat på ett starkt militärt försvar, tjänade Sverige mycket väl under kalla krigets dagar.
Sveriges, och Finlands, alliansfrihet medverkade därmed till en lägre spänningsnivå i norra Europa mellan NATO:s medlemsländer och Warszawapakten.
Samtidigt gav detta Sverige utrymme att agera självständigt i många globala frågor.
Sverige var pådrivande för nedrustning och kärnvapenförbud. Vi bekämpade aktivt kolonialism och stödde befrielsekampen i många länder. Självständigt och trovärdigt kunde vi agera, oavsett om detta utmanade Sovjetunionen eller USA. Vietnamkriget är ett exempel. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika ett annat. Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien ett tredje.
Med en växande osäkerhet i vår omvärld har Sverige ställts inför dilemmat att vårt eget försvar är för svagt. Detta åtgärdas nu. Samtidigt styrs den säkerhetspolitiska doktrinen mot en militär knytning till västmakterna.
Som ett brev på posten kommer nu en minskad självständighet i säkerhetspolitiska frågor. I dagarna sker det inför öppen ridå. USA:s president Donald Trump söker, genom sin försvarsminister, diktera huruvida Sverige ska skriva under FN:s resolution om kärnvapenförbud eller inte.
Det kärnvapenförbud som 122 stater röstade för i FN i juli, innebär att stater förbjuds att utveckla, testa, producera, tillverka, överföra, inneha, lagra, använda eller hota att använda kärnvapen.
Det ligger därmed i linje med det rådande icke spridningsavtalet (NPT), som också det stadgar att parterna är förpliktigade att förhandla om ett avtal om fullständig avrustning. Men naturligtvis har kärnvapenstaterna alltid negligerat det åtagandet, trots att de själva skrivit under det.
Det nya kärnvapenförbudet stärker nuvarande icke spridningsavtal. Inte tvärtom, vilket företrädare för allianspartierna nu försöker ge sken av.
Ingen blir förvånad över att de flesta länder som allierat sig med USA, lydigt bojkottat förhandlingarna om ett globalt kärnvapenförbud.
Mönstret känns igen. USA ville inte skriva under FN:s förbud mot anti-personella minor. Inte heller FN:s förbud mot klustervapen. När förhandlingarna om att förbjuda klustervapen pågick, utsatte USA sina allierade för stark press mot förbudet.
Nu är vi där igen. Vi befinner oss i ett läge när USA:s president hyllar användandet av kärnvapen och uppmanar allierade stater att skaffa kärnvapen. Ryssland bygger upp sin arsenal. Nordkorea vill bli kärnvapenstat.
Just nu behövs en tydlig global agenda för avveckling av massförstörelsevapen. Sverige ska självklart vara pådrivande för det, oavsett vad NATO och USA säger.
Det är ett stort misstag att allianspartierna istället väljer att följa Donald Trumps linje. Förmodligen sker det med ett hägrande hopp om att få bli medlem i NATO-klubben.
Det gör att frågan om fred och nedrustning också blir en valfråga i Sverige.
