Så har det hänt igen, med minsta möjliga marginal undveks ännu en regeringskris och nya talmansrundor med kafferep. Veckans misstroendeomröstning om Justitieminister Morgan Johansson saknar politiska vinnare.
Sedan 1974 års regeringsform har Sverige endast vid tre tillfällen styrts av majoritetskoalitioner, de två första Fälldinregeringarna på 1970-talet och Reinfeldts första alliansregering 2006–2010. Annars har landet under de senaste 50 åren styrts av minoritetskoalitioner eller minoritetsregeringar. Med största sannolikhet kommer Sverige även efter nästa val att styras av någon form av minoritet, inget tyder på något annat. Blir det dessutom som Ulf Kristersson och Ebba Busch önskar en M-KD regering efter riksdagsvalet så tyder det mesta på att en sådan minoritetskoalition självt kommer samla färre riksdagsmandat än nuvarande Socialdemokratiska minoritetsregering.
Ulf Kristerssons höga svansföring att ta varje tillfälle att försöka fälla nuvarande minoritetsregering kan komma att stå honom dyrt om han blir regeringsbildare. Ordspråket ”skrattar bäst som skrattar sist” kan snabbt komma att bli hans fall.
När det gäller själva sakfrågan om Justitieminister Morgan Johansson gjort tillräckligt eller inte för att stoppa det dödliga våldet ska det självklart diskuteras. Frågan är dock betydligt mer komplex än att detta endast handlar om en enskild ministers möjlighet att göra det som krävs. I sammanhanget är det också värt att notera att sedan hösten 2018 har regeringen styrt Sverige med oppositionens budget två av fyra år. Det upptrappade dödliga våldet är framför allt i det längre perspektivet inte endast en fråga om polisens utredningsresurser eller antalet poliser.
Det krävs en sammanhållen insats av hela samhället för att bryta kurvan och stoppa rekryteringen till dessa kriminella gängmiljöer. Det behövs mer av tidiga insatser som kan behöva börja redan i förskolan, ökade resurser för att fånga upp ungdomar så alla klarar grundskolan. Varje elev som lämnar grundskolan utan godkända betyg är en ny ungdom i riskzonen. Yrkes- och studiehandledning som engagerar sig i individen för att den ska hitta rätt och kunna förverkliga sina drömmar.
Det behövs vuxna som bryr sig på riktigt, en meningsfull fritid och sysselsättning inte minst under lov. En bostadspolitik som motverkar segregation, för att nämna några områden. Ska det eskalerande dödliga våldet brytas behövs nationell samling och ett samhällskontrakt där alla samhällets aktörer tar sin del av ansvaret och det brådskar.
Att genomföra en misstroendeomröstning 100 dagar före ett riksdagsval skadar förtroendet för politiken. Att den dessutom genomförs i en för Sverige mycket farlig tid gör det betydligt alvarligare och gynnar de krafter som inte vill ge Sverige inträde i Nato (läs Erdogan och Putin). En partiledare har dock agerat med omdöme, Annie Lööf har genom att inte stödja misstroendet klivit fram som den vuxna i rummet, en plats som gärna Ulf Kristersson vill ha men där mycket återstår att önska.
