En del av dom lokala partierna stod utanför mathandeln i lördags. Det var mycket folk som hade bråttom att handla in det sista inför kvällens grillning och hade lite fokus kanske på annat än att Sveriges kommande framtid de närmsta åren.
Jag ska villigt erkänna själv att jag inte hade ”tid” att stanna och prata. Ungarna var sugna på lördagsgodis och det var ju fint väder. Eller ja, det kanske var en av ursäkterna för att inte ta steget att stanna. Tankarna slog mig ändå när jag såg att det stod personer med broschyrer och ett stort välkomnande leende för just det.
Jag hann i alla fall tänka att jag inte riktigt visste vad jag skulle fråga om. Det har liksom under en tid varit svårt att navigera vad partierna egentligen vill. Och det är väl det som är meningen med att torgföra sitt engagemang utanför Ica, att berätta och diskutera för partiets sak.
Men på ett sätt är det lite motsträvigt att stanna, det man lägger på minnet från radio och sociala medier har varit under några år vad partierna säger om varandra, både i politiska frågor, ansvariga profilpersoner och politiska koalitioner, mer kanske än vad partiet vill i sig. Det blir liksom inte rättvist att stanna upp och prata om det inför den här personen, som offrar sin lördag för att denne har ett politiskt engagemang som brinner. För hur ska denna kunna svara upp på ett konstruktivt sätt?
Det blir lite rörigt att hålla reda på helt enkelt på vad partierna vill själva, mer än att dom vill göra precis tvärtom än vad motståndaren vill.
Jag har märkt själv också om hur diskussionerna blir med andra människor om olika frågor. Det blir lite rörigt, för namn och sakpolitiken flyter ihop, även vilket parti som sagt vad och så dör diskussionen ut. För vi vet inte riktigt vad som sagts.
På det sättet kan det bli ett val som går mer på känsla och inte på fakta. Jag fick höra för ett tag sen att människan i sig är en negativt inställd varelse, just för att känna igen faror i sin omgivning. Kanske har vi tendensen att då bli mer osäkra och negativt inställda. Och lägga det negativa och relativt nya händelserna på minnet om politiken och inte vad som gjorts, som är det mer långsiktiga.
Att välja inför ett riksdagsval, kommunval eller dom andra valen som vi nu ska göra den 11 september, kräver en hel del ifrån medborgaren som har den möjligheten. Och det är självklart ett ansvar vi ska behandla med respekt. För i sista änden är det ju vi som bestämmer, och det är det vackraste med demokrati. Möjligheten att få ha en röst. Men var ska man börja för att få ett grepp kring vad som är rätt de kommande 4 åren?
Vallöften hör till kampanjandet, där är det oftast begripliga slagord om vad partierna vill göra om dom får makten och förtroendet. Men vad var det vi pratade om för fyra år sen? Vad var viktigt då? Vad har vi gjort sen dess? Hur ofta tänker du på det i din vardag och hur påverkar det dig i vad du ska rösta om i september?
Jag tror vi behöver en stunds reflektion och en tillbakablick i vad som egentligen hände i valet 2018 för att inte tappa kompassen och bli förvirrade i det negativa. Vad har blivit bättre och varför?
