Onsdag 26 februari 2020

Välkommen välfärdsdebatt

Under lång tid har den politiska agendan formats av de som, till varje pris, ser sänkta skatter som ett självändamål. Den tiden tycks nu vara passerad.

Samtliga riksdagspartier deltar nu livligt i ett ”chicken-race” där allt mer pengar utlovas till i princip alla delar av det offentliga Sverige.

Utan att blinka utlovas gigantiska anslagsökningar till det militära försvaret. De närmaste åren i storleksordningen 30 miljarder kronor, från 50 till 80 miljarder per år. Och då når man bara halvvägs till de två procent av BNP, som NATO och president Trump förväntar sig av sina lojala partners. Så lika mycket till måste fram, om man får tro de politikerna som skriar högst

Lika självklart pågår en ekonomisk budgivning om vilka partier som kan lägga mest pengar till polisen, domstolar, åklagarämbeten, kriminalvård och tull. Överbuden haglar, och om någon sansad seriös politiker till äventyrs försöker hävda en ”lagom” utveckling av de ekonomiska anslagen, så tillintetgörs denne brutalt av andra politiker som självklart alltid har ett gyllene horn att ösa mer pengar ur.

I juni sa finansdepartementet att det kommer krävas 90 miljarder kronor till år 2026 för att klara välfärden. Orsaken är demografisk. Vi blir äldre och äldre och då ökar vård- och omsorgsbehoven. Det kommer år 2026 finnas mer än 200 000 fler som är äldre än 80 år. En ökning med 36 procent. Till detta kommer betydligt fler barn i förskolor och skolor.

Därför är det svensk välfärd som debatten nu handlar om. Det är på tiden. Det är en debatt som i grunden inte handlar enbart om pengar – den handlar om rättvisa, solidaritet och trygghet. För alla.

Det framstår i blixtbelysning hur otroligt kortsynt och direkt korkat det var att låta höginkomsttagare få ytterligare skattesänkningar när värnskatten i ifjol avskaffades.  I ett slag försvann över sex miljarder kronor ur statskassan. En märklig eftergift i regeringsförhandlingarna.

Även den ändlösa raden av jobbskatteavdrag kostar nu på. Enbart det sjätte jobbskatteavdrag (som M, KD och SD trumfade igenom riksdagen i december 2018) kostar statskassan en bra bit över 20 miljarder. Därtill finns fem tidigare genomförda avdragsteg. Det är klart att dessa ”avdrag” märks i välfärden.

Under ett decennium har förändringar av fastighetsskatter, förmögenhetskatter, gåvoskatter och kapitalbeskattning medverkat till att berika de som redan har gott om pengar. Medborgare som äger fasta tillgångar, fastigheter, företag och värdepapper rusar ifrån vanligt folk när det gäller privat ekonomi. I Sverige ökar klyftorna mest!

I januariavtalet utlovas en skattereform. Det ska bli en grön skatteväxling. Men främst ska den öka rättvisan och omfördela resurser i samhället till de som behöver den bäst. Nu finns oroväckande tecken att starka politiska krafter vill skjuta denna reform i sank.

Men partier som seriöst vill stärka välfärden, måste nu också säkerställa intäkter som gör detta möjligt. Och dessutom forma en beskattning som är rättvis.

Progressiv inkomstskatt, liksom beskattning av kapital, förmögenheter, fasta värden och bolagsbeskattning måste upp på bordet.

  • Detta är en ledartext. Det betyder att åsikten är Skaraborgsbygdens ledarsidas uppfattning i en fråga.
  • vastaspojken

    En ledare med sting! Det Per G. skriver, om finansieringen av alla utgifter som utlovas, borde vara självklart! Politiker som lovar kostsamma reformer och satsningar måste också redovisa hur kalaset ska betalas. Märk väl det horribla i att redan nu bestämma att anslaget till Krigsmakten på några år ska nästan fördubblas! Vi står inför en demografisk utmaning. i år fyller de första 40-talisterna 80 år. Pigg och kry, men blir så småningom en inte lika kry äldre. Behoven kommer att öka! En rättvisare skattereform är av nöden, ett samhälle med stora klyftor är ett otryggt samhälle. Per G. avslutar med en klok sammanfattning! Men en liten undran: Vad säger Borg &Co:s vänner i det som förr hette Allians för Sverige?