I mitten av juli månad släppte Sverigedemokraterna den första delen av sin egenbeställda vitbok om partiets rötter och uppkomst. Om vitboken är ett försök att tvätta byken inför valet och göra partiet rumsrent för intåg i Rosenbad är detta långt ifrån tillräckligt.
Frågan är hur mycket av sin historia som Sverigedemokraterna de facto gjort upp med? Det som framkommer i partiets vitbok om partiets rötter och uppkomst är inget nytt. Att många av de tidigt aktiva i Sverigedemokraterna var sprungna ur vit maktrörelsen och högerextrema organisationer har påtalats från många andra sedan lång tid tillbaka. Men det har då oftast viftats bort och kraftigt tonats ner från ledande Sverigedemokrater. Med vitboken kommer det bli svårt för ledande Sverigedemokrater att fortsätta förneka sin historia som inte ligger längre tillbaka än 1990-talet.
Det stora problemet återstår. Även om den officiella linjen sägs vara nolltolerans mot rasism i partiet så dyker återkommande nya partiföreträdare upp som gör uttalanden och står för värderingar som mer hör hemma i partiets rötter. Inget annat parti i riksdagen har under de senaste 10 åren uteslutit så många medlemmar som Sverigedemokraterna. I antal cirka 100 vilket är dubbelt så många som övriga riksdagspartier tillsammans. Det går inte att sopa under mattan det faktum att det som förenar sympatisörer till Sverigedemokrater är synen på främlingsfientlighet och att göra invandrare till syndabockar för det som inte är bra i Sverige och bara invandringen stoppas eller minskar till ett minimum blir allt till det bättre. Historien visar dock något annat, att ställa människor mot människor, att sätta vi mot dem, har alltid slutat med förskräckelse.
För Ulf Kristerssons statsministerdrömmar är tidpunkten för vitboken inte särskilt läglig. Moderatledaren är beroende av Sverigedemokraternas stöd för att kunna bilda en minoritetsregering tillsammans med Kristdemokraterna. Hittills har de moderater som vill se den gamla Alliansen återuppstå och som hellre söker samarbete mot den politiska mitten varit tysta i regeringsfrågan. Frågan är om de kommer kunna vara det i fortsättningen? Liberalerna har förvisso fått tillfälligt lugn, men den liberala fasaden i regeringsfrågan är skör och kan bli en mardröm för den nya partiledaren Johan Pehrson att hantera.
Till skillnad mot Moderater brukar inte Liberaler tveka att strida inför öppen ridå. I SVT:s partiledardebatt tidigare i maj efterlyste Centerledaren Annie Lööf i en rak fråga till Ulf Kristersson, Ebba Bush och Johan Pehrson ”Var finns de röda linjerna mot SD:s rasism?” Frågan ställdes efter att Sverigedemokraterna dagar innan debatten föreslagit att utvisa människor som anses ha en ”asocial livsstil”. Att hela familjer ska kunna utvisas för att en i familjen begår ett brott, samt förslag att riva delar av invandrartäta bostadsområden. Något svar på Annie Lööfs fråga blev det inte i debatten. Väljarna har dock rätt att veta och frågan kommer förfölja de tre fram till valdagen den 11 september.
