Onsdag 26 september 2018

”Det första sticket är alltid det värsta”

Han är biodlare. Och biallergiker. En kombination som kan tyckas dumdristig. För att inte säga livsfarlig.
– Äh! En kan bli påkörd när en går ut på gatan. En kan inte vara rädd hela tiden, säger Kenneth Unger, Kållandsö.

Han har ett 60-tal samhällen, fördelat på 13 bigårdar. Målet är att komma upp i 200-250 samhällen så att han kan försörja sig som yrkesbiodlare, men det är en bit kvar. De fasta inkomsterna har Kenneth Unger istället från heltidsjobbet på RPC Superfos i Lidköping. Dessutom är han bitillsyningsman i Råda och Järpås och ledare för tillsyningsmännen i Skaraborg och Sjuhärad.

– Som det är nu har jag en arbetstid på 16-17 timmar per dag. Men jag tycker om att jobba och har alltid gjort det, säger Kenneth Unger.

Att den stora passionen skulle bli biodling var inte givet. Det var slumpen som styrde in Kenneth på en ny bana.

– Jag halkade in på biodling på ett bananskal för sex år sedan, säger han och berättar om kvällen som blev avgörande.

Det var Kenneths pappa som ville besöka en liten stuga på väg ut på Kålland tillsammans med sonen. I stugan hade han bott som barn. Han tyckte det skulle vara roligt om sonen ville följa med och titta på huset. Sagt och gjort. Det var bara det att när Kenneth och fadern kliver in i stugan tittar sex-sju herrar ur en biodlarförening glatt upp och utbrister ”Oj! Vad roligt, här kommer två nya biodlare!”. Föreningen hade lånat stugan och ett medlemsmöte pågick som bäst.

– Det var ju inte tänkt så, men de var så trevliga att jag stannade.

Som balsam

Kenneth skrattar och förklarar att han snabbt blev fast. Han trivdes med sällskapet, men blev också fascinerad av bin och deras värld.

– Jag har pysslat med mycket i min dag, varit utbränd och deprimerad. Biodlingen har väl varit räddningen. En får ta det lugnt, rensa tankarna. Det är bara bina och jag, säger han.

Det är det där med att lyfta på locket och känna in ett samhälle. Det är som balsam. Stressnivån sjunker per automatik.

Vi sitter på var sin grön tältstol en bit från några av hans samhällen. Han funderar lite.

– Det är väldigt, väldigt stimulerande på många sätt, också för gemenskapen bland biodlarna. En träffar otroligt många biodlare ur olika samhällsklasser och vi har lika värde. Det kan vara advokater, läkare och så jag som fattig arbetare. Vi skulle aldrig ha möts annars.

Efter det första biodlarmötet blev det alla kurser han kunde hitta och en högskoleutbildning till yrkesodlare i Skåne. Han ville lära sig allt. Och berättar gärna om det där speciella suget.

– Det är lite likadant som att åka motorcykel, som jag har gjort i 35 år. Den första vårdagen, när snön smälter, längtar man fruktansvärt. Då är det svårt att hejda sig.

Opraktisk åkomma

Den här förmiddagen ska Kenneth ta sig en titt i kuporna som står en bit från Gösslunda kyrka.

– Många har dragit in så mycket honung att första skattlådan nästan är full. Alla bikupor har fått utökade yngelrum och de har fått sina drönarramar, säger han samtidigt som han drar på sig skyddsdräkten.

Och skydd behöver han. Kenneth har den för en biodlare opraktiska och farliga allergin – mot bistick. En adrenalinspruta sticker upp ur skjortfickan. Fler sprutor finns hemma. I bilen har han kortisontabletter och vatten.

– Jag har handsfree med blåtand som hänger runt halsen så att jag kan ringa genom att trycka på en knapp även med arbetshandskar på mig.

Dessutom är han noga med att alltid underrätta sina närstående om var han befinner sig och när han väntas hem. Om det värsta händer.

– Något som är ett hot mot en måste man försöka bemästra, lära sig mer om och inte skygga för, säger han.

Inte sluta

Alla frågor om att sluta med biodling, slår han ifrån sig. Bestämt. Eller kanske dumdristigt?

– Nej, jag har all den skyddsutrustning en kan kräva. Det är mycket lättare att tackla problemen om en är insatt.

Det är det första sticket på våren som är värst. Då kan Kenneth bli sängliggande ett par dagar. Det blir en rejäl böld och han kan få röda fläckar på kroppen.

– Fram på sensommaren, i augusti, kan jag få 150 stick på en dag utan några större problem. Det kliar bara lite.

Han har flera bekanta som efter ett enda stick har ramlat ihop med hjärtstillestånd, men tack och lov överlevt. Kenneth vet att det kan hända honom. Och att det inte är säkert att just han skulle ha turen att klara sig.

– Den tanken har en alltid, men en får inte vara rädd för bina. När vi blir rädda utsöndrar vi adrenalinsyra. All form av syra: parfym, alkohol, svett eller en dåligt tvättad bislöja, utgör ett hot för bina. Liksom hastiga rörelser. Man måste vara lugn och sansad.

Leva fullt ut

För Kenneth är det enda rätta att fortsätta med biodling. Något annat finns inte. Genom att lära sig så mycket som möjligt, menar han att han också kan undvika och förebygga faror.

– En lever en gång och då måste en få leva fullt ut… även om en del tycker att jag lever onödigt fort och mycket.

Men så påminner han om att biodling inte handlar om risktagande. Det är inte det som driver och lockar. Utan något annat.

– Biodling ger så mycket annat än pengar och honung. Det är svårt att förklara. Det måste man prova själv.

  • Detta är en nyhetsartikel. Det betyder att den berättar något just nu. Se datum för publicering ovan artikeln. Vid nyhetshändelser kan händelseutvecklingen förändras efter att artikeln publicerats.
  • Det medieetiska systemet
Läs mer