Fredag 14 maj 2021

Rivaliteten finns kvar i Tidaholm

 I över hundra år har de funnits där, IFK Tidaholm och Tidaholms G&IF. Två rivaler som kämpat om samma ära, samma spelare och samma sponsorpengar. Folk utifrån undrar varför föreningarna helt enkelt inte bara blir en. Så, varför slåss de inte bara ihop?

Svaret på frågan ovan är långt ifrån enkelt och kanske inte ens något som den här texten kommer ge svar på. I Tidaholm finns en levande rivalitet mellan de två stadslagen, svartvita Tidaholms G&IF och blåvita IFK Tidaholm.

– Man har väl alltid sagt att rivaliteten sporrar. Det laget man tillhör, det gillar man. Men till och med jag kan unna Giff ett stolpskott ibland, skrattar Yngve Beckman, eldsjäl i IFK Tidaholm och speaker på föreningens seniormatcher.

TG&IF, eller Giff i folkmun, firar 119 år i år. Fotboll har alltid varit TG&IF:s stora idrott även om gymnastik, bandy, friidrott, cykling, handboll, orientering och simning funnits på programmet. Giff är också den förening som måste betraktas som den mest framgångsrika av de två fotbollsföreningarna. Laget är ett av tre Skaraborgslag (tillsammans med Skövde AIK och Skara IF) som har kvalat till allsvenskan. 1945 tog sig giffarna till kval mot Jönköpings Södra. Efter 1-1 på Stadsparksvallen i Jönköping slutade matchen på Ulvesborg 2–2 och TG&IF var bara ett ribbskott från att ta steget upp i högsta serien. På Råsunda såg sedan 16 705 skiljematchen som Södra vann med 4–0. Samma år blev IFK Tidaholm fyra i division 2, landets då näst högsta serie.

1907 bildades IFK Tidaholm, då under namnet Bollkluben Göta. Två år senare anslöt föreningen till Kamraternas Centralorganisation och tilldelades kretsnummer 44. Som det första namnet antyder har fotboll alltid varit IFK Tidaholms huvudidrott, även om Kamraterna också haft flera sporter på programmet och var aktiva i både handboll och ishockey in på 1970-talet. Både IFK och TG&IF var med och bildade Västergötlands Fotbollförbund. Under nästan 100 år var TG&IF det bättre laget i Tidaholm. TG&IF spelade 22 säsonger i näst högsta serien och är på 54:e plats i maratontabellen över andradivisionen. IFK har spelat två säsonger i det som numer kallas Superettan och har gjort 28 säsonger i tredje högsta serien. 1978 bröt IFK Giff-dominansen när laget placerade sig före TG&IF i tabellen och fick kvalspela till dåvarande division 2. Sedan 2010 har de blåvita varit bäst i stan.

Just nu spelar IFK i division 2 och TG&IF i division 3. 2018 var senast lagen möttes i tävlingssammanhang. Då, i division 3 mellersta Götaland, kom drygt 1700 personer kom till Ulvesborg för att se den första matchen. Även höstderbyt på Tidavallen var välbesökt för att vara en match i femte högsta divisionen.

– Derbyna var inte som vilka matcher som helst, men det var nog mer för att det pratades mer om de matcherna. Det var fler som var intresserade. Det fanns någon yttre vilja om att det skulle vara något mer, säger IFK-spelaren Max Falk, som alltid tillhört den blåvita föreningen.

Även om Max säger att han inte har någon större inbyggd rivalitet mot Giff, konstaterar han att det finns ett motstånd mot den andra föreningen.

– Det är ju för att jag är IFK:are. Är man IFK:are, då är man inte giffare. Det är två skilda saker. Jag har inte lagt så mycket värderingar i det, men av alla intryck man får utifrån och det man tar med sig genom åren är det antingen eller.

Kände du av rivaliteten under de där derbymatcherna?

– Jo, men mer för att jag kände de i Giff än att det stod Giff eller IFK på tröjan. Det var mer att jag visste vilka de andra var och har växt upp med dem även om de inte är mina bästa kompisar, säger Falk.

Måns Sörman, spelare i TG&IF, håller inte riktigt med.

– Det är inte så att jag har något emot spelarna i IFK, men… För mig var det viktigare att vinna de matcherna än att vi klarade oss kvar, typ. Jag hade skämts om vi hade förlorat mot dem. Det finns absolut en rivalitet. Vi hade ett bra utgångsläge i de där derbymatcherna. Där och då var IFK favoriter och vi kunde slå lite i underläge. Jag minns fortfarande hur bra jag mådde efter att vi hade vunnit.

När IFK Tidaholm spelade i femman och TG&IF i division 2 i början av 2000-talet skrev jag i Västgöta-Bladet att IFK var så långt ner i seriesystemet att inte ens den mest inbitne giffaren önskade ha dem där. Dagen efter fick jag veta hur fel jag hade. Jag har bekanta som berättar om hur de stod utanför VB:s redaktion på den tiden det fanns resultatservice i skyltfönstret. När Giff låg under kunde de tänka sig gå till Ulvesborg i paus för att se giffarna förlora. Då slapp de dessutom betala inträde. Det är bekanta som hellre ser att det andra laget förlorar än det egna vinner.

Yngve Beckman berättar ändå att han har en känsla av att rivaliteten var större förut. Som skribent på IFK Tidaholms hemsida har han passat på pika de på andra sidan Tidan genom att konstatera att IFK håller ”Coronaavstånd till TG&IF”.

– Men jag har en känsla av att det var värre förr med rivaliteten, jag har ju hört historier om när en bankdirektör slog ett paraply i huvudet på en Giff-supporter och sånt händer ju inte nu. Det har alltid varit gliringar, men med glimten i ögat, säger Yngve som berättar med glädje om hur han var med och satte ihop en lunchmeny efter att Giff förlorat stort mot Grimsås.

– Den bestod av ”Torsk med Grimsås”, skrattar han och fortsätter:

– Jag umgicks med många giffare förr och det var många gliringar. Framför allt när man var ute och festade. Jag har ett minne från 1967 när IFK vann med 1–0 på Ulvesborg, och jag tror att det var första segern på 20 år. Christer Swärd snurrade upp halva Giff och serverade Åke Siljehult som satte 1–0. Jag var 27 år och det var en enorm glädje. Efter matchen brukade vi träffas på stan, men min Giff-kompis Ulf ”Pierre” Olausson kom inte. Vi skickade ett telegram hem till honom som taxi levererade. Vi skrev ”När IFK derbyt vann, ”Pierre” från stan försvann”. Dagen efter sökte Ulf upp mig på jobbet och berättade att han krockade på vägen hem från Ulvesborg, men jag kan inte erinra mig om att jag såg några krockskador på bilen…

Yngve erkänner ändå att han spelat handboll under en säsong i TG&IF, även om han kategoriserar det som ”det svarta året” och att han i sin ungdom har varit bollpojk på Ulvesborg en gång.

– Jag minns det väl. Det var mot Sävedalen och jag pratade med ”Bebben” Johansson efteråt. Det var riktigt stort. Jag har alltid varit påläst och intresserad och han var en makalös talang. Han var väldigt hygglig mot bollpojkarna.

Johan Åhnborg gör sitt tredje år som tränare i TG&IF. Innan han kom till Ulvesborg inför 2019 års säsong har han varit verksam i flera av Skövdes fotbollsföreningar. Han säger att han upplever känslorna mellan IFK Tidaholm och Tidaholms G&IF som annorlunda än till exempel de mellan IFK Skövde och Skövde AIK.

– Det finns alltid en viss rivalitet mellan Skövde AIK och IFK Skövde, men den är inte i närheten av hur det är i Tidaholm. Det är i alla fall min känsla, att rivaliteten är större i Tidaholm, säger Åhnborg och fortsätter:

– Jag har representerat båda klubbarna i Skövde som tränare och det var inte så mycket prat om den andra klubben där då. Det kanske i och för sig var för att jag var tränare och inte hörde snacket, men… I Skövde byter spelarna mellan klubbarna år efter år och det är ingen stor grej.

Åhnborg säger att vissa söker rivaliteten för att det är kul. Andra vill att det ska vara ett ”hatmöte”.

– Om man är uppväxt i en förening så förstår jag att känslorna finns där. Jag förstår ju att rivaliteten finns, men den blir kanske inte riktigt samma sak för mig som kommer utifrån och som ”bara” är tränare. Men jag förstod verkligen att den fanns när vi spelade en träningsmatch mot IFK förra säsongen. Det kom väldigt mycket folk för att vara en träningsmatch och när vi gjorde en bra match och vann var det många som var väldigt glada. Man förstod att det betydde en hel del även om det bara var en träningsmatch.

Under åren har det skett vissa former av samarbeten. Klassbollen är det mest långlivade och ett samarbete som lever än i dag. Sportsligt sett har IFK och TG&IF deltagit under gemensam flagg i Skadevi Cup med ungdomslag och under ett par år i början av 2000-talet hade föreningarna ett damlag tillsammans. Blåsvartrandiga IFK/TG&IF avancerade snabbt i seriesystemet innan samarbetet bröts. Varför det inte blev någon fortsättning finns det olika förklaringar till och föreningarna kommer nog aldrig skriva under helt på samma beskrivning av verkligheten. Till och från har det förts samtal om ett utökat samarbete, men det har aldrig blivit skarpt läge.

– När det går dåligt för den ena föreningen kanske det är mer intressant för den att tänka på samarbeten. Men för att det verkligen ska hända något krävs det kanske att båda föreningarna havererar. Jag tror att det till viss del har att göra med att vi båda har våra egna anläggningar och att man inte vill släppa det, säger Yngve Beckman.

Max Falk säger att han gärna hade velat se ett Tidaholmslag ges möjlighet att bli så bra som möjligt.

– Det är inte att jag vill se ett första och ett andralag, men mer att man kan nyttja varandras bästa spelare för att nå så högt som möjligt. Men om det kommer hända, då kommer det inte hända än på ett bra tag. Det är för många som har kvar den där rivaliteten i sig och vill att det ska vara så. Det finns en charm i rivalitet, det går inte att förneka heller, men samtidigt finns det en bakåtsträvan i det. Nu har båda föreningarna höjt sig divisionsmässigt och båda gör något som verkar fungera, men jag tror att vi i Tidaholm hade kunnat vara än bättre.

Tror du folk hade tagit åt sig en sammanslagning?

– Det är väl det som är svårt, men å andra sidan har fotbollsintresset i kommunen minskat också. Många äldre, och som är uppväxta med IFK och Giff, hade nog inte tyckt att det var jättebra, säger Max.

Måns Sörman är inne på att mycket historia hade försvunnit med en sammanslagning.

– För mig är det viktigare att Giff och IFK finns än att vi har ett bra lag i Tidaholm. Det kan låta som att jag inte vill något, men jag vill att Giff ska vara så bra som möjligt och framför allt att Giff finns kvar. Det är så mycket historia som hade gått förlorat om föreningarna hade försvunnit

I höstas var det nära att IFK och TG&IF hade fått möta varandra i kvalet till division 2. TG&IF blev dock utmanövrerade av Torslanda. IFK, som klarade kvalplatsen tack vare att Vårgårda IK missade en straff i slutsekunderna mot Ahlafors, behövde inte spela båda kvalmatcherna mot Göteborgslaget TIK då pandemin satte stopp.

Max Falk konstaterar att han aldrig vill spela kval över huvud taget.

– Jag hade hellre sett att Giff gick upp så att vi hade haft derby i tvåan än i kvalet än att vi hade bytt plats. Men det klart det hade varit kul. När vi möttes för tre år sedan fick vi inte alls ut det vi kan i matcherna mot Giff, så jag har inget bra facit i derbyn. Fotbollsmässigt hade jag kanske inte velat möta Giff i kvalet, men det är roliga matcher för att folk bryr sig. Det är ingen vanligt lördag.

– Det hade varit nervöst om det hade blivit derby, men jag hade ändå gärna spelat mot IFK. Sedan hade det gärna fått vara med publik, annars hade det känts lite som ett slöseri på något sätt, säger Måns Sörman.

Nu är IFK kvar i division 2 med ett delvis nytt lag. Magnus Henriksson har ersatts av Michael och Martin Swärd. När Sportbladet tippade serien trodde tidningen på en ny bottenstrid för Kamraterna som tippades sist.

– Om man tror att man kommer sist då kommer man sist. Jag kommer aldrig gå ut på planen med den inställningen. Vi kommer absolut inte komma sist. Det finns inte på kartan. De nya tränarna har kommit in med bra energi, bra struktur och bra idéer om hur vi ska spela. Kan vi utvecklas tillräckligt snabbt tror jag absolut inte vi kommer vara i botten. Det finns stor potential i laget, men hur bra vi är just nu vet jag inte. Internmatcher är inte som riktiga matcher och vi har ett helt nytt spelsätt. Vi har försökt utvecklas i spelet med bollen och det gillar jag. Jag har väntat på att vi ska ta tag i taktpinnen och inte spegla motståndarnas tempo, säger Max Falk.

Johan Åhnborg i TG&IF vill helst inte prata om resultatmål.

– Vi har inte pratat om några tabellplaceringsmål och det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra heller. Bara för att vi kom tvåa förra året är det inget som säger att vi gör det i år. Vi vet ju inte hur motståndarna är och vad de har fått in för spelare. På den här nivån kan man värva ihop ett lag och nå framgång snabbt, men det är inte den vägen vi har valt. Vi vill utveckla vårt spel och att föreningen ska vara så redo att gå upp att den dagen vi går upp, då ska vi inte ramla ner i trean igen. Vi ska bygga ett hållbart spel och vi är jättenöjda med den trupp vi har, säger Giff-tränaren.

PER STRÖM

 

  • Detta är en nyhetsartikel. Det betyder att den berättar något just nu. Se datum för publicering ovan artikeln. Vid nyhetshändelser kan händelseutvecklingen förändras efter att artikeln publicerats.
  • Det medieetiska systemet
Läs mer